Han är här! Jag vill ropa ut och hoppa på gatan.. men så minns jag att jag är vuxen. En respektabel och sansad vuxen. Äsch.. ja struntade i det. Lite skuttande och dansande blev det på östra Helsingfors gator igår ändå. Jag fick återse min älskade fästman som är tillbaka i landet. En vecka stannar han. Det ska bli så fint att igen ha tid tillsammans. När du är borta saknar jag ditt leende och dina smilgropar. Din min när du sagt något lustigt och väntar på att jag ska skratta. Våra djupa diskussioner om allt från livet här på jorden till livet långt efter det att vi är borta. Du är en finaste gåvan jag någonsin fått och jag är så glad att du är hemma. På lördag ska vi på bröllop och jag tycker att det är så underbart att människor väljer att säga ja till varandra. Det finns något oerhört riskfyllt, men en risk värt att ta i de små orden som sägs vid altaret. Nästa lördag blir första dagen tillsammans för våra bekanta. Vi får ännu vänta lite.. 320 dagar är det tills vi säger ja till varandra och startar vårt gemensamma liv. Jag kan inte vänta. Just nu funderar vi på vad vi skall göra tillsammans vårt första år som gifta. Det blir minsann spännande. Flytta ihop. Dela vardagen. Men vem vet - kanske vi hinner med lite äventyr före det. Ännu frågar vi oss ännu vad, var och när. Vi har inte många svar än men i detta står vi tillsammans. Vi längtar efter att se varandra blomstra och att påverka världen på ett positivt sätt. Med våra enkla liv. Jag är så tacksam att jag hittade en sådan som han. Vi längtar inte efter medelsvensson-liv. Ingen av oss. Vi längtar efter något annat, något mer. Hur det ska se ut har vi ingen aning om men det får framtiden utvisa. Bra blir det. Nog med honom vid min sida. 320 dagar. Jag kan inte vänta.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|