Denna vecka har jag verkligen fått ta i itu med verkligheten att igen bo på en ny plats. På många sätt är det så underbart men måste ärligt säga att flytta inte alltid innebär solsken och leenden. Denna veckan har solskenet gått i moln och leendena slocknat.
Denna vecka har jag saknar Kambodja. Saknat mitt liv och mina rutiner i Helsingfors. Saknat min familj. Saknat de vänner som jag byggt starka band med under de senaste åren. Och jo, jag vet. Helsingfors är inte långt borta men att hälsa på är ju ändå inte samma sak som att bo där. Jag har saknat mina favoritcaféer och min springrunda runt Tölö-viken. Saknad. Varför är jag här? Silvertråden i det hela är ju de vänner som jag har här. Jag tackar Gud för dem. Jag har haft så fina stunder och samtal med dem under denna veckan och det har helat mitt hjärta lite grann. Att bryta upp igen är inte lätt. Det är inte så skoj att igen vara anonym. Ingen vet vem jag är och få bryr sig till och med. Jag kan inte namnen på gatorna och jag vet inte var alla de hippa hänger. Jag vet inte hur stadsdelarna hänger ihop och jag måste googla i stort sätt allt. (Ta mig inte fel. Jag är tacksam. Tacksam för den här dörren i Stockholm som har öppnats och ännu helt överväldigad över de jobb som jag fått.) Men ni vet. Sådana där dagar. När allt känns fel och man känner sig helt lost. Vad gör man här? Denna vecka har jag haft sådana dagar. Och jag tänker inte hålla tyst och låta mina bilder på Instagram berätta en annan historia. Jag kämpar också. Och denna vecka var en sådan. Detta inlägget är till alla er som känner sig lost just nu. Tillsammans skall vi klara av det. Tillsammans skall vi komma vidare. Tillsammans skall vi bestämma att det är okej att känna sig lost. Tillsammans skall vi kämpa tills vi hittar hem. En liten röst inom mig säger ändå att det kommer visa sig varför vi är här. Förr eller senare.
0 Kommentarer
Nu har vi bott i Stockholm i sju veckor. Tiden går förvånansvärt snabbt och ändå känns det som att vi har bott här hur länge som helst. Orsaken till varför vi flyttade hit var ju att min Matthias fick jobb här på ett konsultbolag och när vi fått veta det började även jag att söka efter jobb. Ni som känner mig blev säkert lite förvånade när de började få glimtar av mitt nya jobb på Instagram. Vänta nu, vi skall ta och backa bandet lite. För er som inte har en inblick i min bakgrund så har jag arbetat som lärare i fyra år i Helsingfors innan vi flyttade till Kambodja förra hösten. Lärarjobbet var ett bra jobb på många sätt - jag har kanske bara aldrig tänkt att det skulle vara mitt jobb alla de fyrtio inkommande åren. I Kambodja fick jag tid att fundera på en ny start och vad det är som jag skulle vilja göra. Redan i oktober 2016 hade jag en liten dröm att få jobba med bröllop, mycket på grund av min egna fantastiska erfarenhet när jag handlade min brudklänning på BHLDN i Carlsbad, Kalifornien. Jag trodde aldrig att kundservice kunde få en att flyga på moln och efter mitt besök så minns jag att jag tänkte att "Om de skulle erbjuda mig jobb så skulle jag vilja jobba för dem vilken dag som helst.". Det värde de lade på mig som kund och hela min brudprovning vad underbar. När jag nu i februari hittade en annons där MILAGRO brud och fest i Stockholm sökte försäljare så kunde jag inte hejda mig - trots att jag inte hade det som krävdes och verkligen inte trodde att de skulle höra av sig, så skickade jag in en ansökan. Till min förvåning ringde de mig fyrtio minuter senare och ville ha mig in på en intervju. En sak ledde till den andra men jobbet blev slutligen mitt - och jag måste säga att nu fem veckor in i arbetet kan jag säga att jag älskar mitt jobb! Jag är så glad att jag vågade skicka iväg den där ansökan. Ibland behöver man våga göra sådant som inte verkar möjligt och så plötsligt kan en dörr öppnas.. jag menar - vad har vi egentligen att förlora? Hoppas det skall uppmuntra er där ute att våga drömma och tro att det omöjliga en dag kan bli möjligt. ps. Om ni är intresserad av att se närmare på min arbetsplats - följ oss på MILAGRO brud och fest Instagram pps. Om ni är några framtida brudar där ute - boka en tid och kom på provning! Jagskulle mer än gärna vilja hjälpa er hitta er drömklänning! önskar er kärlek och en fin onsdag, Nicolina December 2017 Det är en lördagskväll i början av december. Som volontär har vi just avslutat lördagsprogrammet för tonåringarna. Jag blir ombedd att åka hem tillsammans med de 35 tonåringar som skall skjutsas tillbaka till sin hemby. Jag stiger på det fulla lastbilsflaket och hinner inte längre än att någon tar ett desperat grepp om min arm. Flickan är kanske tretton eller fjorton år gammal. I Kambodja är det väldigt svårt att sätta ålder på både ung som gammal, men det är min gissning i alla fall. Hon och jag delar egentligen inget språk men jag ser på hennes ansikte att något är fel. Hon försöker kommunicera med mig och pekar på en längre pojke trettio centimeter bort. Han ser ut som att hans föräldrar inte är Kambodjaner, snarare från Malaysia eller Kina. Hon pekar och på något sätt inser jag att han gjort henne något illa. Han har slängt ur sig någon dum kommentar eller rört henne utan lov. Sådant där som tonåringar gör, även här. Hennes ansiktsuttryck skakar om mig och jag säger åt honom att låta henne vara i fred. Jag tar henne i min famn när lastbilen börjar röra på sig. Nu börjar den obekväma resan hem till tonåringarnas hemby. I min famn gråter flickan. Eftersom mina ord på Khmer är begränsade försöker jag visa henne med mitt kroppsspråk att hon är trygg och att ingen kan röra henne mer. Jag håller om henne hårt och försöker på samma gång hålla balansen på lastbilsflaket.
Det är en kväll med stjärnklar himmel och fullmånen lyser ovanför våra huvuden. Vi som försöker hålla oss upprätta på lastbilsflaket. Just där och då i min ilska gentemot pojken som sårat flickan jag håller om, så slår det mig verkligen att jag befinner mig i Sydostasien på ett lastbilsflak med 35 tonåringar. Jag vet att jag kommer att minnas detta för resten av mitt liv. Tonåringar från olika bakgrund, många som aldrig fått en kram där hemma, sådana som inte har någon framtidstro. Just då börjar raketerna ljudligt täcka himlen. De fyller himlen med röda, gröna, silvriga och blåa sken. Flickan snörvlar till och kikar upp försynt mot ljusen. Lastbilschauffören saktar in och stannar lastbilen så att vi kan beskåda det spektakel som utspelar sig framför våra ögon. Luften är varm och mörkret har lagt sig. Trots de smällande raketerna lägger det sig en tystnad över lastbilsflaket där vi alla står. Även de stökigaste tonåringarna kan inget annat än att beskåda himlen med förundran.. och i den stunden inser jag att vi just nu på denna del av jordklotet delar en speciell stund. En stund som på något sätt påminner oss om att mitt i allt kan något oväntat ske och binda samman människor av olika ålder, hudfärg och religion. Och vilket vacker stund sen. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|