Selah = begrunda och tänk. Lyssna. Igår kväll funderade jag på om jag skulle stanna inne eller ta mig ut i sommarkvällen.. Jag tog på mig joggingskorna och sprang ut. Jag är så glad att jag gjorde det. Det är nästan magiskt hur hela min själ kommer till liv i naturen. Det är som att hela jag vaknar upp och får en förmåga att lyssnar på mina tankar på ett helt nytt sätt. Igår sprang jag ner till havet och satte mig på en klippa som betyder väldigt mycket för mig. Många vägskäl har uppenbarats och för mig här och viktiga val har blivit gjorda på denna plats. Här kommer jag till liv. Här ser jag klart. I naturen möter jag det gudomliga. Gud. Han viskar kärlek och pekar på hoppet inför min framtid. Jag tänkte på hur vi som människor har en tendens att dra oss från naturen och till och med gå så långt att vi förnekar vårt behov av att vara omgivna naturen. Jag finner ofta mig själv indragen i världen av sociala medier och allt det urbana som omger mig här. I suset och bruset av staden glömmer jag dock ofta bort mig själv. Jag tappar bort mina drömmar och min framtid blir suddig. I detta behöver jag påminna mig om att min oas bara är en enstaka kilometer bort. Om du inte ännu hittat din oas uppmuntrar jag dig att gå ut och finna din. Underbara saker händer nämligen när vi stannar upp och pausar, för då formas vår framtid. Selah. Stanna upp och tänk. Lyssna. Hur ser din oas ut? Nu ska jag äta mitt favoritmål om dagen, morgonmålet. Ha det gott så länge.
0 Kommentarer
Magkänslan jag haft om att jag skulle hamna i Kalifornien detta år förverkligades och i palmernas delstat spenderade jag tre underbara veckor. Det känns nästan som att jag fick ett extra liv där. Jag fick bo inneboende hos damen som hyr ut ett rum åt Matthias så jag fick på nära håll se hur ett amerikanskt liv kan se ut.. Det är ju det som är det bästa med att resa, att få se kulturen på riktigt nära håll.
Jag har själv bott i Sydney, Australien två varv, sammanlagt i ett och ett halvt års tid. Många saker med Kalifornien kändes därför inte obekanta alls. Det kändes snarare som att komma hem. Strandkulturen med surfarna, longboard-åkarna, och deras lugna inställning till livet är jag väl bekant med från förr. Chill out. Relax. Vi har mycket att lära oss av kalifornierna när det kommer till att ta det lugnt. Att slänga på sig en strandklänning, gå ner till havet och fundera på livet och sätta tårna i sanden borde man göra oftare.. och inte bara på semestern. På vintern kanske detta ser lite annorlunda ut men det är upp till tolkning för var och en. Utmaningen jag tar med mig hem är att göra vilan till en livsstil. Nu skall jag ut på promenad med min mamma. Må gott så länge Kalifornien.
Redan vid nyår hade jag en underlig magkänsla som sa att detta skulle bli året då jag besökte Kalifornien. Lite visste jag då. Det enda vi visste var att han skulle söka efter praktikplatser till sommaren. Många olika platser fanns på vår radar.. Kambodja, Hong Kong, Rom, New York, Geneve och ett flertal andra. Vi spekulerade och funderade. Drömde oss bort. Hans inre övertygelse om att han skulle iväg växte och även hos mig.. Vi undrade bara vart. Vi hoppades, längtade, bad och väntade. Han skulle nämligen ganska snabbt behöva veta vad han skulle säga till sin chef om sommarens jobb. Vi hoppades, längtade, bad och väntade ytterligare. Matthias gick igenom 100 nätsidor med praktikplatser till. Väntade på ett e-mail, ett telefonsamtal, en röksignal eller ett fax.. Men dagen kom då Matthias skulle ringa sin chef. Han tackade nej till sommarjobbet. I tro. På fredag sa Matthias upp sitt jobb. Måndagen därpå fick han telefonsamtalet. Telefonsamtalet som skulle öppna den otroliga dörren till USA, Kalifornien och San Diego. Den otroliga taimingen gör mig ännu mållös. Efter de senaste tre veckorna i paradiset känner jag mig ännu omtumlad över att hans dröm blev sann. Där är han nu..och lever drömmen. Jag själv fick glädjen att besöka honom i hans vackra nya hem och där påmindes jag varje dag om hur viktigt det är att lyssna till den där lilla (ibland nästan viskande) inre rösten. Stanna upp och lyssna. Ta den på allvar och våga ta ett steg i tro. Framtiden bara väntar efter att få göra dig förvånad. Nu blir det dags att ta sig an en ny dag. Kanske detta är en dag då jag blir förvånad. Må gott så länge. Nicolina Jag är i en speciell fas i mitt liv just nu.. när min bäst vän och fästman flytt Finland för att bo i Kalifornien i ett halvt år. 9120 kilometer bort. Det är inte första gången vi har distansförhållande. När vi varit tillsammans ett år åkte han på utbyte i Kanada. Jag tänkte kanske inte att vi skulle behöva göra det ännu en andra gång men när han kom med idén i november stod jag mellan två svar. Det är bara det att jag har en viktig princip i mitt liv. En av mina viktigaste värderingar, att säga ja åt vad livet erbjuder, så jag kunde inte annat än glädjas med honom. (Jag åkte även själv utomlands under mitt tidigare förhållande och jag vet känslan av att det är något som man bara måste göra) 15 juni åkte han. Folk frågar hur jag klarar av det och tittar med stora ögon när jag berättar var han är.. jag blir snarare förvånad av att de förvånas. Det är ju en av de viktigaste sakerna. Att stötta varandra. Att släppa taget. Att låta den andra leva sin dröm. Så ser kärleken ut i min värld. Det tar inget bort från mig. Det tar inget bort från oss. Min erfarenhet från förra gången var den att vi snarare kom varandra närmare och våra drömmar växte på distans. Jag är rätt säker på att detta halvår kommer ge samma resultat. 9120 kilometer kan faktiskt komma att vara det är den bästa investeringen i vårt förhållande. En dörr till vår framtid. Vår framtid. Nu skall jag återgå till att tvätta kläder och dricka en kopp kaffe. Må gott så länge. ps. Kanske det finns andra där ute som är i distansförhållande just nu eller funderar på att ha det.. Håll ut - det varar inte förevigt. Om tankar blir överväldigande, hör av er. Tankarna surrar och John Blund är nog på Kanarieöarna just nu. Klockan tickar.. och jag försöker somna. Jag försöker verkligen. Jag stirrar på klockan kl. 5.03, kl. 6.12 och kl. 7.26. Jag har aldrig problem att sova annars. Jag menar ALDRIG. Jag har skrattat åt folk som talar om att räkna får.. men denna natt var natten då jag för första gången räknade får. Ett får, två får..tre får. Men nej, det fungerade ju inte. Jag gav upp och jag vet inte vad som hände. Men det ligger något i att ge upp.. inspirationen kom plötsligt från ingenstans och i timmar drömde och planerade jag mitt kommande halvår. Utöver att jag signade upp för TWB (Teachers without boarders) räckte energin inne på småtimmarna långt och resulterade i en slutlig lista.. med utmaningar jag ska ta mig an i höst. Insomnian hade något att säga mig. Hur ser din lista ut? (Varning! Jag kommer att kolla upp med er i december hur det gått - då jag även grillar mig själv.)
Må gott så länge. Nicolina Hej, så det är jag som är Nicolina Elna Maria - vilket ju knappats en smärre chock eftersom bloggen heter just så. Så.. grejen är den att jag har bloggat förut. Jag hade en projektblogg med min fina Daniela (2012-2013) och någon av er kanske känner igen vår pseydonym Neonsystrarna. Egentligen är det redan i två år som jag har funderat fram och tillbaka på om jag borde starta igen. Många dagar har det slutliga svaret på den frågan varit Nej. Men här är jag. Jag satt och åt frukost och bestämde mig.. det är dags att börja skriva igen. Så här är jag. Jag kommer att skriva i tre olika kategorier Livet, Project Globe och Save the Date. Varför kommer ni säkert att förstå så småningom. Jag kommer att skriva om mitt liv ur det enda perspektiv som jag har, nämligen mitt - men kommer att se fram emot att få vidga det tillsammans med er. Jag ser fram emot att höra från er och att kanske göra mig några nya bekantskaper under vägen (Det är ju det vackraste resultatet av bloggandet ändå). Hoppas ni får en fin dag! Jag ska fortsätta att fila på min sida mitt i min jetlag och tvätta kläder. Må gott så länge. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|