Doften av kaffe sträcker sig ända ut på gatan.. Jag sneddar över gatan och där är det. Min oas.
Det jag älskar med Helsingfors är passionen för kaffe som man stöter på i vartannat hörn. Vi är ju ett folk som dricker oerhört mycket kaffe. Och jag själv är inte sämre. I Usa är take away kaffet kung men då känner man ju knappt hur det smakar. Man sväper i sig kaffet i närmaste korsning och försöker att inte bränna tungan eller spilla ner kläderna till oigenkännlighet. En sak blev klar för mig, det är inte så jag dricker mitt kaffe. Jag dricker det helst en liten bit från stan - i ett tjugokvadrats litet café där jag får vara ifred. När jag väl satt mig ner med min cappuccino händer något..alla tankar som jagat mig under dagen försvinner. Det är som att kaffeklunkarna på något magiskt sätt raderar ut alla misslyckanden, komplexa diskussioner och oro. Det blir alldeles tyst. Idag är det Good life coffee i Kallio som gäller - en annan dag är det en annan plats, de har ändå samma inverkan. Kaffet smakar underbart fyllt av aromer och där finner jag mig själv på min favoritplats på jorden - min andningspaus. En perfekt plats att drömma sig bort på.
0 Kommentarer
Jag går och grubblar en hel del nu på framtiden och vad mitt och vårt nästa steg är. Paradoxala känslor fyller mig eftersom det jag känner både är spänning och fasa. Jag har så länge i mitt liv önskat att få göra en skillnad, göra världen till en lite bättre plats. På något sätt hoppas jag ju att det är det som jag redan gör, men kan ibland bli fundersam över mitt liv som kretsar kring viktiga/banala saker - beroende på hur man ser det. Jobb, att prestera bra resultat, vad jag skall äta, vart jag ska resa, vad jag ska göra på fredag kväll, vilka kläder jag ska köpa till näst, vilken bild jag ska instagramma.. I vissa stunder känns detta oerhört viktigt och meningsfullt men sen nästa stund känns detta så tomt. Meningslöst och tomt.
Livet måste väl handla om mer än detta? Den tanken slår mig ofta..och jag vet inte vad som ska råda bot på den. Hur mycket jag än skulle vilja så släpper den tanken mig inte. Jag vet inte om min längtan efter något mer är en illusion med för höga förväntningar eller om det är mitt hjärta som förbereder mig för nästa episod. Jag antar att framtiden kommer att visa vilkendera sanning jag väljer att tro på.. Jag har haft många tankar kring mina svagheter under det senaste halvåret. Som jag berättat tidigare så har mitt liv länge handlat om att vara duktig. Att fatta de rätta besluten och att i allt vara tillräcklig och god. Ni kan tänka er att det var en chock för mig några år sedan när jag insåg att försöka så att hjärnan och hjärtat spricker, inte hjälper. Livet händer ändå.
För några år sedan hamnade jag plötsligt in i min vildaste mardröm. Bara sådär, från ingenstans så gick allt fel. Hela världen blev en okänd plats, helt annan än den jag tyckt mig växa upp i. Plötsligt kände jag inte igen landskapen och jag tappade bort mig i mörkret. Det var som att luften gått ur mig och att syret inte riktigt fanns att finnas någonstans. Jag tänkte tankar jag aldrig hade tänkt i mitt liv och jag vaknade varje morgon med att jag önskade att jag skulle vakna upp ur denna mardröm snart . För allt var fel. Verkligheten som väckte mig gav mig dock inga tröstande ord och viskningar om att det var över. Ett slag på käften var det enda jag fick. Detta var ingen illusion, detta var min verklighet. Jag frågade mig själv konstant vad jag hade gjort för fel? Jag kunde inte komma på ett enda svar på den frågan. Varför hände just detta mig? Men jag fick inga svar. Den ekande tystnaden omslöt mig. Himlen var också förvånansvärt tyst. Jag minns att jag tänkte Det är nog så här det är att bli vuxen. Vuxen, cynisk, sårad, skeptisk och realistisk. Med så många andra saker i mitt liv hade jag återigen fel. Det var bara en säsong i mitt liv. Jag ser tillbaka på denna tid av mitt liv som den mörkaste jag haft men jag inser att jag lärde mig att visa mig svag, och jag gavs överhuvudtaget inga andra val. Jag kunde inte vara tyst för det åt mig inifrån. Jag måste prata för att överleva. Konstigt nog hände intressanta saker när jag började dela mitt sårade och ångestfyllda hjärta. Det som att det var något som släppte. Andra personer började berätta om sina svårigheter och kamper. Jag lärde mig massor om livet, sorg och smärta i ljuset av andras berättelser. Sakta men säkert genom allt blev jag hel. Något magiskt händer när man delar det tyngsta och värsta. Tyngderna släpper. I alla fall för en stund och så blir man buren, om ens för några minuter. Redan det hjälper en lite på vägen. Vi behöver alla bli burna, men för att det ska ske behöver vi låta människor se hur vi egentligen har det. Vår sårbarhet kanske inte är vår största fiende, utan snarare den som hjälper oss att överleva och blomstra. Det var med skräckblandad förtjusning som jag steg på flyget i Vasa fjortonde januari. Det var trettio minusgrader och jag längtade till värmen. Jag skulle snart komma att uppleva en temperaturskillnad på sextio grader på ett dygn. Med hela mitt liv i en kappsäck tog jag farväl av min familj, mitt hemland och en del av mig själv..jag visste att detta var något jag måste göra. Tiden hade kommit för att lämna tryggheten bakom mig och att stiga in i det okända.. Jag var 21 år gammal när jag flyttade till andra sidan jorden, Australien. Jag var en väldigt nöjd flicka med vanliga ambitioner. Jag ville gifta mig, skaffa barn och köpa ett rött hus med vita knutar. Jag trodde jag hade det mesta på koll och att jag hade en bra inblick i livet. Jag skulle snart inse hur fel jag hade. Denna flytt kom att ändra hela mitt liv och mig som person. Jag hade underbara stunder i Australien men även tyngre perioder. Känslan av att jag kan har dock stannat med mig sedan mina år utomlands. Jag vet att jag är kapabel flytta till andra sidan världen och hitta vänner, mening och lycka. Det är en rätt orolig insikt. Ännu idag kan jag tänka att ingen känsla går upp emot den som jag hade när jag satte mig på flygplanet till det okända. Det finns inget mer skrämmande och fantastiskt. Efter min tid har jag fortsatt att förundrats över att drömmar går i uppfyllelse. Jag minns ännu hur jag satt med min älskade Cecilia i en källare i Esbo då vi var 15 år gamla och pratade om framtiden. Hon sade att hon skulle vilja åka till Australien när hon blev äldre. Wow, tänkte jag då. Lite visste vi att redan sex år sedan skulle vi båda bott i Australien en längre tid. Ibland är det enda som står mellan dig och dina drömmar, tid. Låt tiden gå och när dörren öppnas - spring igenom den. Att bo utomlands gav mig inspiration, väckte min nyfikenhet och gav mig en större inblick i hur världen fungerar. I samma väva fann jag också mig själv. Jag uppmuntrar hejvilt alla som ens vill åka ut en stund, res inte bara. Välj att leva och bo i en annan kultur för en tid. Tro mig. Du kommer inte vara den samme mer. Ännu idag vill jag gifta mig, skaffa barn och kanske en dag ha ett hus med röda knutar. Men ändå är jag annorlunda. Jag är mer belevad, ödmjuk inför olikheter och framförallt viss om att världen alltid är öppen för nya äventyr. Om du är en själ som just nu funderar på att ta det där steget. Ta det. Tänkt inte om eller hur eller vad. Gör det bara. Hör sedan av dig till mig om ett år om du har en fruktanvärd utomlandsvistelse. Isåfall lovar jag att jag ska äta upp mina ord. Risken finns, men jag skulle säga att den är liten, ja kanske rent ut sagt minimal. Jag har aldrig varit riktigt bra på att möta negativa känslor och upplevelser. Speciellt inte mina egna. Länge har mitt liv gått ut på att undvika gräl, människor som får mig att känna mig obekväm och konflikter över huvudtaget. Jag får magont av att bara tänka på begreppet konflikt. Min hela inre värld har krävt ett sansat beteende från mig själv och en kunskap om när jag skall hålla mina känslor inne. För i min värld kan inget vara värre än en konflikt.
Så jag känner, men jag är tyst. Jag reagerar, men ingenting kommer ur min mun. Det är som att en röst säger åt mig att jag inte har rätt att känna något eller att säga till. Så jag kapitulerar och låter känslan gnaga i mitt inre. Jag låter den sakta äta mig upp inifrån. Förra veckan hände det jag fasar mest. Jag hamnade nämligen in i en konflikt. Och med en riktigt god vän dessutom. Det var inte vackert, men där och då insåg jag något. Hur jag under hela mitt liv förstorat konfliktens roll och aldrig förstått värdet och magin av att tillåta orden att spottas ut och munnarna att huggas. I min värld har vänskap och kärlek eliminerats och suddats ut efter en konflikt. Efter en konflikt är allt förstört, men då inser att det inte är en speciellt sund relation jag har haft till det hela. Det är som är underligt men konflikter är ju det att om man efter allt spottande och munhuggande sedan lyssnar till varandra, vågar se situationen från den andres perspektiv framom sitt eget och till sist kan be om förlåtelse, så betyder en konflikt inte att en vänskap plötsligt är borta. Det betyder att en vänskap skapas och omformas - på nytt och på nytt. På ett sätt känns det som att jag just lärt mig matematik på en fem-årings nivå och jag tror inte riktigt jag är redo att ta provet än, men i alla fall har jag kommit lite närmare sanningen och lite längre ifrån min tvistade relation till..vågar jag säga det? Jodå, konflikter. Dagen jag var rädd att aldrig skulle komma.
I höstas gick han ner på knä och friade. Man skulle kunna tänka sig att jag hade haft det på känn, efter två år tillsammans, men han överraskade mig totalt. Jag tycker i efterhand att jag borde sett det komma men jag tror att jag någonstans inte vågade hoppas på för mycket. Vi skulle fira vår två-årsdag (Okej, där är den första ledtråden) och vi hade bestämt att han skulle komma och plocka upp mig och så skulle vi gå på en drink. Vi hade bokat bord till kvällen så det väntade senare. Kvart före tre knackade det på dörren. Inte ens när han öppnade dörren och log lade jag märke till något som talade för att denna dagen var DAGEN. Jag hade målat läpparna röda så då han fick en kyss på kinden lämnade ett tydligt märke kvar av läppstift. Jag klädde på mig kängor, rock och hatt, tog min handväska och steg ut genom dörren. Höstluften slog emot oss då vi steg ut genom porten, det var tisdagen den t r e t t o n d e oktober. Vi småpratade och vandrade längs gatan in till stan. Tänk att det redan hade gått två år. Efter några kvarter frågade jag honom vart han ville gå på drinks. Hans svar chockerade mig en aning.. Jag vet nog vart vi är på väg, svarade han lugnt. Han slutar nog aldrig att förvåna mig, minns jag att jag tänkte. Jahaa. Med fjärilar i magen undrade jag om han hade valt Pueblo, Bronda eller kanske den lilla champangebaren på esplanaden. Jag uppskattar verkligen överraskningar så jag höll mig från att fråga något mer, tog honom förväntansfullt i handen och lät honom visa vägen. Vid bussparkeringen tog vi konstigt nog åt vänster och jag hann inte riktigt hänga med i svängarna. Plötsligt öppnar han en taxidörr åt mig och ber mig hoppa in. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken. Men..vi tar ju aldrig taxi. Jag steg förvirrad in och trodde att det hela var ett skämt medan han satte sig bredvid mig och lade en ögonbindel över mina ögon. Nejmen nu förstår jag inte.. Vad är det som händer ? (Men nej, inte heller här förstod jag vad som höll på att hända) Hundratals tankar hann snurra genom mitt huvud under den åtta minuter långa taxifärden. Jag försökte att hänga med åt vilka håll taxin svängde, men det var lönlöst. Utan syn var jag verkligen borttappad i vår relativt stora stad. Vart var vi på väg? Efter åkturen, som kändes som en evighet och som inte hade lett till någrasomhelst vettiga svar på mina frågor, hjälpte han mig ut ur taxin.. Ögonbindeln fick jag dock hålla på. Han betalde chauffören och drog iväg med mig på en promenad av stenar, trottoarkanter, doften av höstlöv och bilarnas sus. Jag visste varken ut eller in. Hade han ordnat en Picnic? Skulle vi ut med en båt? Var var vi? Plötsligt stannade han. Han menade att vi var framme. Ögonbindeln fick dock hållas på ännu en stund. Nu i efterhand inser jag att det var först då jag förstod. Han började sakta men säkert berätta åt mig en massa härliga saker. Att han är tacksam. Att han älskar mig och att han behöver mig. Han tog bort ögonbindeln och det tog flera minuter för mig att förstå var vi egentligen var. Klipporna. Havet. Träden. Vi var HÄR. Platsen där jag för första gången visste att Matthias var han, min blivande. Himlen hade visat mig honom tydligt och klart. Det var Han. Detta innan vi var tillsammans och jag trodde att jag hade blivit galen och såg syner. Två månader efter stunden vid havet så blev det han och jag. Tårarna började strömma ner för mitt ansikte när jag förstod. Han hade tagit mig hit till detta ställe för att fullborda det jag hade sett för min inre syn i augusti två år tidigare. Han gick ner på knä och jag kan i stunden inte förstå vad jag ser. Nicolina, jag behöver dig - vill du spendera resten av ditt liv med mig? Jag hulkade fram ett svar genom tårarna.. JA. För jag ville ju inget annat mer i hela världen. Du är mitt största mirakel.
Jag var tolv år när jag började fundera på dig. Jag visste ju förstås inte vem du var, trots att du spenderade somrarna i grannbyn. Man kan tycka att tolv är ungt och det är det har ni rätt i. Det gör det inte mindre sant för det. Det var redan då det började för mig, tankarna på kärleken. Jag hade bestämt mig redan då. För mig skulle kärlek vara på riktigt. Jag kunde inte förstå att kärlek ibland innebär spel, tidsfördriv eller rädsla för ensamhet. Det skulle jag dock komma att erfara senare i livet. I tonåren hade jag flera förälskelser men de resulterade sällan i några konkreta steg.. jag tror att någon del av mig redan då väntade på dig. Det betyder inte att jag inte blev otålig, jag blev oerhört otålig. Funderade om du var något jag hittat på och hoppats på som egentligen inte fanns. Kanske mitt kall var att leva ensam. R e s t e n a v m i t t l i v. Men mina vänner skrattade åt mig och sa att jag hade fel. Jag var inte så säker. Det skulle dock visa sig att de hade rätt. Efter ett kaotiskt år med ett sprucket förhållande som man kan se som den värsta (eller sist och slutligen den bästa) upplevelsen i mitt liv förstod jag mig inte på kärlek överhuvudtaget. Jag stirrade på par på gatorna - hur i hela hade de hittat varandra? Hur hade de fått kärleken att fungera!? Jag hade tusen frågor och inga svar. Undrade om jag någonsin skulle få bära en ring på min vänstra hand. Lite visste jag då att du var närmare än jag trodde. Plötsligt kom du in i mitt liv. Du vackra man. Mitt mirakel. Bara sådär var hela mitt liv annorlunda. Du som väntar där ute. Tappa inte hoppet. Lyssna på ditt hjärta. En dag är det din dag - då allt plötsligt är annorlunda. Mirakel sker fortfarande så vänta på ditt. Jag ska drömma mig bort en stund och påminna mig om var jag varit. Må gott så länge. Nicolina |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|