Ibland är jag inte stark.
0 Kommentarer
Jag har haft en tro på en Gud största delen av mitt liv men visst har det också funnits tider i livet då jag haft kriser och inte kunnat tro att en god Gud finns. Att han är något jag skapat för att känna mening och trygghet, men i det stora hela har det andliga alltid funnits där. Helt enkelt inte försvunnit. Det andliga för mig är inte komplext eller underligt, det är helt naturlig del av livet.
Ibland när folk har fått höra att jag har en tro har jag blivit lagt i ett fack snabbare än du kan säga "fördomar". Det var något jag aldrig vande mig vid. Jag tyckte ju själv att jag inte rymdes i den lilla boxen jag just blivit lagd i. Det var som att människor läste in 100 saker i det jag just sagt och stängde locket. Lät mig inte komma ut så jag kunde visa att det fanns en möjlighet att de hade fel. Så i något skede så blev det något jag inte talade om. I boxen var det ju så trångt och doftade unket. Så jag märkte att människor hade lättare att relatera till mig om jag bara höll tyst om den saken. Jag är mycket utöver min tro men faktumet kvarstår, att min tro ofrånkomligen är en del av vem jag är. Många blir förvånade nuförtiden om de får höra att jag tror på Gud. Kanske jag inte passar in på deras bild av en "sådan människa"? Jag vet inte. Men det jag vet är att det andliga kompletterar resten av mitt liv på ett väldigt härligt sätt. Det bildar en vacker helhet där jag kan vara fri att vara den jag är. Troende och lite galen. Min tro bär mig på ett väldigt speciellt sätt och jag tror den kommer att göra det hela mitt liv men i en box har jag ingen lust att leva i. Den livsnjutande kyrkflickan dansar fri. Man kan faktiskt vara både och. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|