När jag var liten var Asien ett av de ställena som jag inte hade något behov av att besöka. Idag är den tanken för mig otrolig. När jag kom till Asien första gången var jag nämligen såld direkt.
0 Kommentarer
Livet i Kambodja bjuder på många stunder av uppvaknande.
Sanningen går bara inte att ignorera i denna kultur. De vackra restaurangerna och hotellen är en fasad av en allvarligare verklighet. Före redan tio minuter utanför stadskärnan, i byarna, ser livet helt annorlunda ut. Faktumet är att många familjer kämpar här, dagligen. Kämpar för att få mat på bordet och att överleva till nästa dag. Jag har vuxit upp i en kultur där pratet om framtiden alltid varit nära till hands. En stor det av det som samtalas om berör just temat om vad som skall hända i framtiden. I den här kulturen är samtalsämnet något helt annat. Här tar de en dag i taget. De tänker inte på pensions-sparande, materiella mål och knappt på vilket jobb de skall ha i framtiden. De är upptagna av att ta sig igenom dagen. Den ena efter den andra. Vissa barn växer upp här utan hus när översvämningarna drabbar byarna. Utan extra kläder och utan några leksaker. Pojken på cykeln som jag fick äran att träffa hade varit kreativ nog och lagat en egen drake av några järnstänger och några gamla färggranna plastpåsar. De lever i sina bambuklädda hyddor eller i torp med väggar av rostiga plåtskivor. Här i byarna bygger alla sina hus själva, det finns inga pengar att anställa några firmor att göra det. Kulturen här gör att många föräldrar inte prioriterar barnens skolgång. De behövs hemma, på farmen, på bygget eller på risfältet. Det är ju bara det att det är just här som problemen börjar. Om barnen inte går i skola kommer de att begära det samma av sina egna barn i framtiden; att hoppa av skolan så att de kan arbeta och hjälpa till hemma. Kortsiktiga lösningar som i längden inte är smarta - för här i Siem Reap behöver en ung människa skolgång och utbildning för att få ett jobb som täcker mer än själva levnadskostnaderna. Ta mig inte fel, barnen som går i skola arbetar också. All ledig tid de har så hjälper de till hemma - de samlar grönsaker i de översvämmade risfälten, fiskar eller plockar blommor som de kan sälja på marknaden. Vissa föräldrar är ännu traumatiserade från kriget och är därför frånvarande, fulla eller spelar bort de små summorna familjen har. I en sådan här familj finns det inte tid över för lek eller kramar. Hoppingivande är det ändå att de här barnen åtminstone investerar i sin framtid genom att gå i skola. Där kan de få en tro på att deras framtid kan bli bättre. Så att deras liv kan tänkas bli lite bättre än den föregående generationens. En av de få saker jag hade hört om Kambodja innan vi kom hit hade en man berättat åt mig på en buss, under en genomresa i Europa. Han berättade om underliga statyer och byggnader som reste sig upp i den Kambodjanska djungeln och som var hisnande vackra. Jag minns att jag aldrig hade hört om något liknande och i dagens läge förtsår jag att det var Angkor Wat han pratade om. Templet Angkor Wat och de kringliggade områdena har lagt staden Siem Reap på världskartan. Ett mysterium, ett världsarv. Vi tänkte på att besöka Angkor Wat redan första veckan då vi kom hit till Siem Reap, men på grund av många andra intryck så det fick vänta. Vi försökte istället förbereda oss för besöket genom att kolla på dokumentärer och läsa historien bakom Angkor Wat. Att se dokumentärerna och läsa om templet kom dock inte ens i närheten av den riktiga upplevelsen av att stiga in på detta massiva område. Ett område som inte endast har ett tempel, som jag trodde, utan mängder av tempel i större och mindre varianter. Angkor Wat har en 1000-årig historia och ger oss en inblick i en svunnen tid. En tid när Khmer-folket var ett stort och mäktigt folk. Templet var ursprungligen byggt som ett hindu-tempel men sedan 1200-talet bytte man ut ansiktena på statyerna till Buddhas. Framför sig ser man de 4000 elefanter som de 400000 arbetarna använde sig av under de 35 åren som man tror att Angkor Wat templet byggdes. Den imponerande arkitekturen och det massiva landområdet lämnar nog ingen oberörd. Varenda detalj på de hundratals väggarna måste ha tagit en evighet att gravera in. När jag strövade runt kring templet Ta Prohm undrade om jag någonsin varit på en sådan spektakulär plats förut. Det var som att röra sig i ruinerna av någon slags saga. Och på ett sätt var det ju just det vi gjorde - vilka var människorna som bodde här och hur såg deras liv ut? Det kan spekuleras kring men vi kommer troligen aldrig någonsin veta exakt hur det var att leva mellan dessa stenväggar i Khmaer-rikets Angkor Wat. Det känns som att vi varit här en evighet nu. Men det har bara gått lite på tre veckor. Den första veckan som vi var här känns som ett halvt år sedan - ett annat liv. Så mycket har hunnit hända under de senaste veckorna - alla nya människor och alla nya intryck. Det som verkligen börjar bli så klart för oss är kontrasterna som finns i denna stad. Den utbredda turismen, hotellen, restaurangerna och sedan lokalbefolkningen. Som lever liksom i ett parallellt liv.
|
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|