Denna vecka har jag verkligen fått ta i itu med verkligheten att igen bo på en ny plats. På många sätt är det så underbart men måste ärligt säga att flytta inte alltid innebär solsken och leenden. Denna veckan har solskenet gått i moln och leendena slocknat.
Denna vecka har jag saknar Kambodja. Saknat mitt liv och mina rutiner i Helsingfors. Saknat min familj. Saknat de vänner som jag byggt starka band med under de senaste åren. Och jo, jag vet. Helsingfors är inte långt borta men att hälsa på är ju ändå inte samma sak som att bo där. Jag har saknat mina favoritcaféer och min springrunda runt Tölö-viken. Saknad. Varför är jag här? Silvertråden i det hela är ju de vänner som jag har här. Jag tackar Gud för dem. Jag har haft så fina stunder och samtal med dem under denna veckan och det har helat mitt hjärta lite grann. Att bryta upp igen är inte lätt. Det är inte så skoj att igen vara anonym. Ingen vet vem jag är och få bryr sig till och med. Jag kan inte namnen på gatorna och jag vet inte var alla de hippa hänger. Jag vet inte hur stadsdelarna hänger ihop och jag måste googla i stort sätt allt. (Ta mig inte fel. Jag är tacksam. Tacksam för den här dörren i Stockholm som har öppnats och ännu helt överväldigad över de jobb som jag fått.) Men ni vet. Sådana där dagar. När allt känns fel och man känner sig helt lost. Vad gör man här? Denna vecka har jag haft sådana dagar. Och jag tänker inte hålla tyst och låta mina bilder på Instagram berätta en annan historia. Jag kämpar också. Och denna vecka var en sådan. Detta inlägget är till alla er som känner sig lost just nu. Tillsammans skall vi klara av det. Tillsammans skall vi komma vidare. Tillsammans skall vi bestämma att det är okej att känna sig lost. Tillsammans skall vi kämpa tills vi hittar hem. En liten röst inom mig säger ändå att det kommer visa sig varför vi är här. Förr eller senare.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|