Ända sedan vi kom tillbaka till Norden så har det varit fullt sjå..därför har det varit rätt tyst på bloggen. När vi kom hem trodde vi nog kanske att det skulle bli Stockholm, men inget var då ännu på klart. Under de kommande veckorna blev det därför dags att söka jobb, gå på intervjuer, söka lägenhet, ansöka om svenskt personnummer och ID kort.. ja, listan kunde göras lång! Men allas böner (inklusive våra egna) har burit oss långt och nu sitter vi här den 18nde mars mitt på Södermalm i Stockholm och allt är i stort sätt fixat. Vi kan inte förstå hur allt har gått till! För det första så var folk väldigt fundersamma över huruvida vi skulle hitta en lägenhet på rimligt avstånd från stan. Men mer om hur vi fick just den här lägenheten i Zinkensdamm kommer jag skriva om i nästa inlägg.
Det är skönt nu då det mesta är fixat men på något underligt sätt känns det otroligt att what-to-do-listan just nu blivit oerhört kort..Vad gör vi nu då? Vi har nästan börjat klättra på väggarna här för både jag och Matthias tycker verkligen, hör och häpna, om att arbeta! Imorgon inleder vi den första riktiga arbetsveckan för oss båda och vi är oerhört ivriga. Matthias skall börja som junior konsult på ett företag som heter Claremont på Östermalm och jag har två jobb; som butiksbiträde på bröllopsbutiken Milagro och som socialpedagog på Jensen Grundskola på Långholmen. Imorgon är det studiedag med personalen på Jensen på schemat. Vi ser så fram emot allt som detta nya kapitel kan tänkas föra med sig! Om vi skall vara ärliga så när vi nu promenerar längst gatorna i våra nya kvarter på Södermalm känns ju 30-plusgrader väldigt långt borta..men vi minns vår tid i Kambodja med värme. Vi är så oerhört glada att vi tog en paus i allt vi höll på med för att följa våra hjärtan och leva en tid i ett u-land..Vi kommer aldrig vara de samma mer! Jag vill ta tillfället i akt och säga åt alla som skulle vilja göra något liknande - gör det bara! Det kommer aldrig finnas en perfekt tid eller tajming - just make it happen! Ni kommer aldrig att ångra er. Utöver en del tillbakablickar på tiden i Kambodja kommer jag att dela med mig berättelser om flera vardagsmirakel här framöver. För mirakel händer även här, i Norden! Tills dess - sköt om och förlåt varandra! /fru Gull
4 Kommentarer
Kalifornien.
Redan vid nyår hade jag en underlig magkänsla som sa att detta skulle bli året då jag besökte Kalifornien. Lite visste jag då. Det enda vi visste var att han skulle söka efter praktikplatser till sommaren. Många olika platser fanns på vår radar.. Kambodja, Hong Kong, Rom, New York, Geneve och ett flertal andra. Vi spekulerade och funderade. Drömde oss bort. Hans inre övertygelse om att han skulle iväg växte och även hos mig.. Vi undrade bara vart. Vi hoppades, längtade, bad och väntade. Han skulle nämligen ganska snabbt behöva veta vad han skulle säga till sin chef om sommarens jobb. Vi hoppades, längtade, bad och väntade ytterligare. Matthias gick igenom 100 nätsidor med praktikplatser till. Väntade på ett e-mail, ett telefonsamtal, en röksignal eller ett fax.. Men dagen kom då Matthias skulle ringa sin chef. Han tackade nej till sommarjobbet. I tro. På fredag sa Matthias upp sitt jobb. Måndagen därpå fick han telefonsamtalet. Telefonsamtalet som skulle öppna den otroliga dörren till USA, Kalifornien och San Diego. Den otroliga taimingen gör mig ännu mållös. Efter de senaste tre veckorna i paradiset känner jag mig ännu omtumlad över att hans dröm blev sann. Där är han nu..och lever drömmen. Jag själv fick glädjen att besöka honom i hans vackra nya hem och där påmindes jag varje dag om hur viktigt det är att lyssna till den där lilla (ibland nästan viskande) inre rösten. Stanna upp och lyssna. Ta den på allvar och våga ta ett steg i tro. Framtiden bara väntar efter att få göra dig förvånad. Nu blir det dags att ta sig an en ny dag. Kanske detta är en dag då jag blir förvånad. Må gott så länge. Nicolina Jag är i en speciell fas i mitt liv just nu.. när min bäst vän och fästman flytt Finland för att bo i Kalifornien i ett halvt år. 9120 kilometer bort. Det är inte första gången vi har distansförhållande. När vi varit tillsammans ett år åkte han på utbyte i Kanada. Jag tänkte kanske inte att vi skulle behöva göra det ännu en andra gång men när han kom med idén i november stod jag mellan två svar. Det är bara det att jag har en viktig princip i mitt liv. En av mina viktigaste värderingar, att säga ja åt vad livet erbjuder, så jag kunde inte annat än glädjas med honom. (Jag åkte även själv utomlands under mitt tidigare förhållande och jag vet känslan av att det är något som man bara måste göra) 15 juni åkte han. Folk frågar hur jag klarar av det och tittar med stora ögon när jag berättar var han är.. jag blir snarare förvånad av att de förvånas. Det är ju en av de viktigaste sakerna. Att stötta varandra. Att släppa taget. Att låta den andra leva sin dröm. Så ser kärleken ut i min värld. Det tar inget bort från mig. Det tar inget bort från oss. Min erfarenhet från förra gången var den att vi snarare kom varandra närmare och våra drömmar växte på distans. Jag är rätt säker på att detta halvår kommer ge samma resultat. 9120 kilometer kan faktiskt komma att vara det är den bästa investeringen i vårt förhållande. En dörr till vår framtid. Vår framtid. Nu skall jag återgå till att tvätta kläder och dricka en kopp kaffe. Må gott så länge. ps. Kanske det finns andra där ute som är i distansförhållande just nu eller funderar på att ha det.. Håll ut - det varar inte förevigt. Om tankar blir överväldigande, hör av er. Tankarna surrar och John Blund är nog på Kanarieöarna just nu. Klockan tickar.. och jag försöker somna. Jag försöker verkligen. Jag stirrar på klockan kl. 5.03, kl. 6.12 och kl. 7.26. Jag har aldrig problem att sova annars. Jag menar ALDRIG. Jag har skrattat åt folk som talar om att räkna får.. men denna natt var natten då jag för första gången räknade får. Ett får, två får..tre får. Men nej, det fungerade ju inte. Jag gav upp och jag vet inte vad som hände. Men det ligger något i att ge upp.. inspirationen kom plötsligt från ingenstans och i timmar drömde och planerade jag mitt kommande halvår. Utöver att jag signade upp för TWB (Teachers without boarders) räckte energin inne på småtimmarna långt och resulterade i en slutlig lista.. med utmaningar jag ska ta mig an i höst. Insomnian hade något att säga mig. Hur ser din lista ut? (Varning! Jag kommer att kolla upp med er i december hur det gått - då jag även grillar mig själv.)
Må gott så länge. Nicolina Hej, så det är jag som är Nicolina Elna Maria - vilket ju knappats en smärre chock eftersom bloggen heter just så. Så.. grejen är den att jag har bloggat förut. Jag hade en projektblogg med min fina Daniela (2012-2013) och någon av er kanske känner igen vår pseydonym Neonsystrarna. Egentligen är det redan i två år som jag har funderat fram och tillbaka på om jag borde starta igen. Många dagar har det slutliga svaret på den frågan varit Nej. Men här är jag. Jag satt och åt frukost och bestämde mig.. det är dags att börja skriva igen. Så här är jag. Jag kommer att skriva i tre olika kategorier Livet, Project Globe och Save the Date. Varför kommer ni säkert att förstå så småningom. Jag kommer att skriva om mitt liv ur det enda perspektiv som jag har, nämligen mitt - men kommer att se fram emot att få vidga det tillsammans med er. Jag ser fram emot att höra från er och att kanske göra mig några nya bekantskaper under vägen (Det är ju det vackraste resultatet av bloggandet ändå). Hoppas ni får en fin dag! Jag ska fortsätta att fila på min sida mitt i min jetlag och tvätta kläder. Må gott så länge. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|