Dagen jag var rädd att aldrig skulle komma.
I höstas gick han ner på knä och friade. Man skulle kunna tänka sig att jag hade haft det på känn, efter två år tillsammans, men han överraskade mig totalt. Jag tycker i efterhand att jag borde sett det komma men jag tror att jag någonstans inte vågade hoppas på för mycket. Vi skulle fira vår två-årsdag (Okej, där är den första ledtråden) och vi hade bestämt att han skulle komma och plocka upp mig och så skulle vi gå på en drink. Vi hade bokat bord till kvällen så det väntade senare. Kvart före tre knackade det på dörren. Inte ens när han öppnade dörren och log lade jag märke till något som talade för att denna dagen var DAGEN. Jag hade målat läpparna röda så då han fick en kyss på kinden lämnade ett tydligt märke kvar av läppstift. Jag klädde på mig kängor, rock och hatt, tog min handväska och steg ut genom dörren. Höstluften slog emot oss då vi steg ut genom porten, det var tisdagen den t r e t t o n d e oktober. Vi småpratade och vandrade längs gatan in till stan. Tänk att det redan hade gått två år. Efter några kvarter frågade jag honom vart han ville gå på drinks. Hans svar chockerade mig en aning.. Jag vet nog vart vi är på väg, svarade han lugnt. Han slutar nog aldrig att förvåna mig, minns jag att jag tänkte. Jahaa. Med fjärilar i magen undrade jag om han hade valt Pueblo, Bronda eller kanske den lilla champangebaren på esplanaden. Jag uppskattar verkligen överraskningar så jag höll mig från att fråga något mer, tog honom förväntansfullt i handen och lät honom visa vägen. Vid bussparkeringen tog vi konstigt nog åt vänster och jag hann inte riktigt hänga med i svängarna. Plötsligt öppnar han en taxidörr åt mig och ber mig hoppa in. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken. Men..vi tar ju aldrig taxi. Jag steg förvirrad in och trodde att det hela var ett skämt medan han satte sig bredvid mig och lade en ögonbindel över mina ögon. Nejmen nu förstår jag inte.. Vad är det som händer ? (Men nej, inte heller här förstod jag vad som höll på att hända) Hundratals tankar hann snurra genom mitt huvud under den åtta minuter långa taxifärden. Jag försökte att hänga med åt vilka håll taxin svängde, men det var lönlöst. Utan syn var jag verkligen borttappad i vår relativt stora stad. Vart var vi på väg? Efter åkturen, som kändes som en evighet och som inte hade lett till någrasomhelst vettiga svar på mina frågor, hjälpte han mig ut ur taxin.. Ögonbindeln fick jag dock hålla på. Han betalde chauffören och drog iväg med mig på en promenad av stenar, trottoarkanter, doften av höstlöv och bilarnas sus. Jag visste varken ut eller in. Hade han ordnat en Picnic? Skulle vi ut med en båt? Var var vi? Plötsligt stannade han. Han menade att vi var framme. Ögonbindeln fick dock hållas på ännu en stund. Nu i efterhand inser jag att det var först då jag förstod. Han började sakta men säkert berätta åt mig en massa härliga saker. Att han är tacksam. Att han älskar mig och att han behöver mig. Han tog bort ögonbindeln och det tog flera minuter för mig att förstå var vi egentligen var. Klipporna. Havet. Träden. Vi var HÄR. Platsen där jag för första gången visste att Matthias var han, min blivande. Himlen hade visat mig honom tydligt och klart. Det var Han. Detta innan vi var tillsammans och jag trodde att jag hade blivit galen och såg syner. Två månader efter stunden vid havet så blev det han och jag. Tårarna började strömma ner för mitt ansikte när jag förstod. Han hade tagit mig hit till detta ställe för att fullborda det jag hade sett för min inre syn i augusti två år tidigare. Han gick ner på knä och jag kan i stunden inte förstå vad jag ser. Nicolina, jag behöver dig - vill du spendera resten av ditt liv med mig? Jag hulkade fram ett svar genom tårarna.. JA. För jag ville ju inget annat mer i hela världen.
2 Kommentarer
Marika Lönnroth
8/8/2016 11:16:02 am
Alltså vau. ...... Helt super glad för er skull! ! :D va helt fast limmad i skärmen när ja läste ditt inlägg... ! Va vackert!! ♡ GRATTIS än en gång :)
Svara
monica
8/8/2016 12:36:40 pm
Underbart. Inlevelse, rörs till tårar .
Svara
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|