Jag var nog åtta när jag fick min första dagbok. Den var rosa och lila med ett sådant där lås i järn..Ni vet ett sådant där med små patetiska nycklar som nog mer var en symbolisk accessoar än något som skulle hålla snokande syskon borta. Jag minns hur den plastiga ytan kändes och hur doften återspeglade den. Hur fin dagboken än var så gjorde jag en så kallad klassiker och skrev ivrigt 'Hej dagboken' den första kvällen. De återstående 364 dagarna lyser ännu blanka och kritvita utan så mycket som ett blyertsdrag...
Jag gjorde dock comeback i tonåren och då blev orden för första gången en aktiv del av mitt liv. På vinden hemma i mitt barndomshem finns en hel Ikea-kasse med mina memoarer i dagboksformat. Jag var fjorton, femton, sexton - drömde om kärlek och om den dagen då jag inte längre skulle vara ensam. Det är läsning av ganska enkelspårig sort egentligen.. Jag skrev ner låttexter av Kent. Pärlor. Limmade in foton från mina dåtida äventyr. Foton som i dagens läge har bleknat snabbare än mammas foton från 70-talet, men som jag trots det idag kan beundra med stor fascination. Vilka kläder man hade på sig.. vilka frisyrer och vilket smink man förstörde sitt ansikte med. Det är en svunnen tid numera. Ord efter ord. Rad efter rad. År efter år. En svunnen tid som jag fångat i enkla meningar och ord. I gymnasiet hade jag dock svårt att få något förståeligt nedskrivet på pappret överhuvudtaget. Jag minns att jag skrev om en karaktär med krokiga tänder mitt i en midsommaråker. Orden svek mig och jag fick inte meningarna att bli som jag ville..med lite hjälp kom jag dock snart på rätt kurs igen. Orden har följt mig under en lång tid. Ibland ger ord en befrielse, ibland känner jag mig frustrerande begränsad av dessa små krumelurer vi kallar bokstäver. Idag tog jag ett steg i bokstävernas riktning och började en kurs i kreativt skrivande. Detta är nog det bästa jag gjort i höst, så här långt. Att skriva en bok finns ju på min bucketlist..så vi får se, kanske bjuder jag på en eller annan rad här senare i höst, vem vet.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|