Kalifornien.
Redan vid nyår hade jag en underlig magkänsla som sa att detta skulle bli året då jag besökte Kalifornien. Lite visste jag då. Det enda vi visste var att han skulle söka efter praktikplatser till sommaren. Många olika platser fanns på vår radar.. Kambodja, Hong Kong, Rom, New York, Geneve och ett flertal andra. Vi spekulerade och funderade. Drömde oss bort. Hans inre övertygelse om att han skulle iväg växte och även hos mig.. Vi undrade bara vart. Vi hoppades, längtade, bad och väntade. Han skulle nämligen ganska snabbt behöva veta vad han skulle säga till sin chef om sommarens jobb. Vi hoppades, längtade, bad och väntade ytterligare. Matthias gick igenom 100 nätsidor med praktikplatser till. Väntade på ett e-mail, ett telefonsamtal, en röksignal eller ett fax.. Men dagen kom då Matthias skulle ringa sin chef. Han tackade nej till sommarjobbet. I tro. På fredag sa Matthias upp sitt jobb. Måndagen därpå fick han telefonsamtalet. Telefonsamtalet som skulle öppna den otroliga dörren till USA, Kalifornien och San Diego. Den otroliga taimingen gör mig ännu mållös. Efter de senaste tre veckorna i paradiset känner jag mig ännu omtumlad över att hans dröm blev sann. Där är han nu..och lever drömmen. Jag själv fick glädjen att besöka honom i hans vackra nya hem och där påmindes jag varje dag om hur viktigt det är att lyssna till den där lilla (ibland nästan viskande) inre rösten. Stanna upp och lyssna. Ta den på allvar och våga ta ett steg i tro. Framtiden bara väntar efter att få göra dig förvånad. Nu blir det dags att ta sig an en ny dag. Kanske detta är en dag då jag blir förvånad. Må gott så länge. Nicolina
2 Kommentarer
7/26/2016 02:42:45 pm
Vilken häftig grej! Ibland lönar det sig verkligen att lyssna på magkänslan :) Min egna magkänsla just nu är dock lite frånvarande, istället övertänker jag och funderar på om höstens planer för egen del är det rätta eller ej. Magen säger varken bu eller bä känns det som. Kanske jag bara kör hårt istället, det är inte som att jag har mycket andra vettiga alternativ just nu ändå :)
Svara
Nicolina
7/26/2016 11:33:24 pm
Hej! Jo jag känner igen såna faser i mitt liv också då det varit ganska tyst. Men då brukar jag att försöka lita på mig själv! Att övertänka är nog nåt vi alla kämpar med men i ditt fall låter det nog som att det bara är att köra hårt! Lycka till med det du tar dig an!
Svara
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|