Livet i Kambodja bjuder på många stunder av uppvaknande.
Sanningen går bara inte att ignorera i denna kultur. De vackra restaurangerna och hotellen är en fasad av en allvarligare verklighet. Före redan tio minuter utanför stadskärnan, i byarna, ser livet helt annorlunda ut. Faktumet är att många familjer kämpar här, dagligen. Kämpar för att få mat på bordet och att överleva till nästa dag. Jag har vuxit upp i en kultur där pratet om framtiden alltid varit nära till hands. En stor det av det som samtalas om berör just temat om vad som skall hända i framtiden. I den här kulturen är samtalsämnet något helt annat. Här tar de en dag i taget. De tänker inte på pensions-sparande, materiella mål och knappt på vilket jobb de skall ha i framtiden. De är upptagna av att ta sig igenom dagen. Den ena efter den andra. Vissa barn växer upp här utan hus när översvämningarna drabbar byarna. Utan extra kläder och utan några leksaker. Pojken på cykeln som jag fick äran att träffa hade varit kreativ nog och lagat en egen drake av några järnstänger och några gamla färggranna plastpåsar. De lever i sina bambuklädda hyddor eller i torp med väggar av rostiga plåtskivor. Här i byarna bygger alla sina hus själva, det finns inga pengar att anställa några firmor att göra det. Kulturen här gör att många föräldrar inte prioriterar barnens skolgång. De behövs hemma, på farmen, på bygget eller på risfältet. Det är ju bara det att det är just här som problemen börjar. Om barnen inte går i skola kommer de att begära det samma av sina egna barn i framtiden; att hoppa av skolan så att de kan arbeta och hjälpa till hemma. Kortsiktiga lösningar som i längden inte är smarta - för här i Siem Reap behöver en ung människa skolgång och utbildning för att få ett jobb som täcker mer än själva levnadskostnaderna. Ta mig inte fel, barnen som går i skola arbetar också. All ledig tid de har så hjälper de till hemma - de samlar grönsaker i de översvämmade risfälten, fiskar eller plockar blommor som de kan sälja på marknaden. Vissa föräldrar är ännu traumatiserade från kriget och är därför frånvarande, fulla eller spelar bort de små summorna familjen har. I en sådan här familj finns det inte tid över för lek eller kramar. Hoppingivande är det ändå att de här barnen åtminstone investerar i sin framtid genom att gå i skola. Där kan de få en tro på att deras framtid kan bli bättre. Så att deras liv kan tänkas bli lite bättre än den föregående generationens.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|