Jag har aldrig varit riktigt bra på att möta negativa känslor och upplevelser. Speciellt inte mina egna. Länge har mitt liv gått ut på att undvika gräl, människor som får mig att känna mig obekväm och konflikter över huvudtaget. Jag får magont av att bara tänka på begreppet konflikt. Min hela inre värld har krävt ett sansat beteende från mig själv och en kunskap om när jag skall hålla mina känslor inne. För i min värld kan inget vara värre än en konflikt.
Så jag känner, men jag är tyst. Jag reagerar, men ingenting kommer ur min mun. Det är som att en röst säger åt mig att jag inte har rätt att känna något eller att säga till. Så jag kapitulerar och låter känslan gnaga i mitt inre. Jag låter den sakta äta mig upp inifrån. Förra veckan hände det jag fasar mest. Jag hamnade nämligen in i en konflikt. Och med en riktigt god vän dessutom. Det var inte vackert, men där och då insåg jag något. Hur jag under hela mitt liv förstorat konfliktens roll och aldrig förstått värdet och magin av att tillåta orden att spottas ut och munnarna att huggas. I min värld har vänskap och kärlek eliminerats och suddats ut efter en konflikt. Efter en konflikt är allt förstört, men då inser att det inte är en speciellt sund relation jag har haft till det hela. Det är som är underligt men konflikter är ju det att om man efter allt spottande och munhuggande sedan lyssnar till varandra, vågar se situationen från den andres perspektiv framom sitt eget och till sist kan be om förlåtelse, så betyder en konflikt inte att en vänskap plötsligt är borta. Det betyder att en vänskap skapas och omformas - på nytt och på nytt. På ett sätt känns det som att jag just lärt mig matematik på en fem-årings nivå och jag tror inte riktigt jag är redo att ta provet än, men i alla fall har jag kommit lite närmare sanningen och lite längre ifrån min tvistade relation till..vågar jag säga det? Jodå, konflikter.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|