Jag är en sådan som är oerhört fascinerad av livsberättelser och biografier. Tänk att bakom varje ansikte så gömmer det sig tankar, tvivel, en personlighet, erfarenheter och utmaningar. Alla bär på en enskilt unik berättelse som inte kan sammanfattas i korthet. I dessa tider när jag snart skall gifta mig funderar jag väldigt mycket på livet. Det som har varit och det som komma skall. Jag kommer inte från att bli berörd när jag tänker på allt jag har fått vara med om så här långt och alla underbara människor jag fått mött och känna. Dessa tre damer har jag en väldigt speciell relation till och vi går långt tillbaka..mina brudtärnor. Daniela och jag har egentligen varit bekanta sedan vi sjöng i samma barnkör när i var 9 respektive 6 år gamla. Eller vi snarare gol i takt. Det har vi fortsatt med senare men det var nog först i sena tonåren som vi började umgås på riktigt. Musiken hade vi ju haft gemensamt sedan långt tillbaka. Men det visade sig sen att vi även delade andra saker; tron, smak på killar och ett hjärta för unga människor. Vi har under de senaste åren inte bara fortsatt att spela och sjunga tillsammans men vi gick även in i ett kreativt samarbete, Neonsystrarna. Där vi fotograferade och intervjuade människor. Sommaren 2013 åkte vi på Interrail och upptäckte stora delar av Europa tillsammans. Danmark, Tyskland, Beligien, Italien, Frankrike, Schweiz och Norge. Mitt bästa minne av den resan var nog middagen vi hade på en balkong med fyra amerikaner vi träffat på vägen. Pasta och rött vin till en italiensk solnedgång i kombination med fina samtal. Magi hände verkligen Under den resan. Cecilia - Jag minns hur Cessi och jag satt i hennes källare i Esbo, vi måste ha varit femton eller sexton år gamla. Vi lyssnade på musik via hennes pappas stora ljudsystem och plötsligt från ingenstans slängde hon ur sig att hon minsann skulle flytta till Australien när hon blev vuxen. Jag minns hur jag hajade till och drog andan. Den platsen som var så långt borta. Vilken exotisk tanke. Lite visste jag att åtta år senare skulle vi båda ha bott där i varsin vända. Det är nog en av de mest inspirerande minnena från mina unga år. Att sen inse att drömmar kan och blir sanna, ja inget annat vinner över det. jag är så tacksam över att hon lärt mig det! Numera bor jag och Cessi två minuter ifrån varandra och tur det. Denna kvinna är så nära en syster man kan ha. Elisabeth - När jag flyttade till Australien (2010) åkte jag helt ensam, utan att känna en levande själ och snart hittade jag en själsfrände i Elisabeth. Vi tog många långa promenader, solade, handlade mat i Coles, drack Chai-latte, drömde och studerade. I en utbyteskultur slängs det ut många fraser och ord.. (det vet ni som varit på utbyte) hon var en av de få som menade och höll sitt ord. Jag lärde henne att tycka om sushi och hon lärde mig hur man drömmer helt konkret. Båda våra väggar blev fyllda av drömkollage, med en tydlig dröm inför framtiden. Fem år senare är vi ännu goda vänner och ses regelbundet trots att hon bor i Stockholm. Det är härligt att vissa vänner verkligen kommer för att stanna och en sådan är hon, Elisabeth. "Many people will walk in and out of your life, but only true friends will leave footprints in your heart" - Eleanor Roosevelt
0 Kommentarer
Jag har tänkt på denna dag många gånger. Troligtvis är det huvudsakligen de många amerikanska filmernas fel men jag har inte undkommit epidemin. Den dagen jag kommer gå in i en värld av vitt tyll och prova den första brudklänningen. Jag har under de senaste veckorna gått och kikat i skyltfönstren, och en gång gick jag till och med in och kände på tygerna. Men jag kunde inte ens tänka tanken att börja att prova, för de var ju inte här ännu. Mina älskade systrar.
I fredags kom de flygande från Stockholm och tågluffande från Österbotten. Min Helsingforssyster gick två minuter till fots. De var äntligen här. Nu var det dags. Att gå vidare från stadiet av att kika genom skyltfönstrena, för att försöka få syn på den rätta. Det är ju ett faktum att det att det är snäppet enklare att veta om man funnit den rätta om man faktiskt går in och prövar. På lördagsmorgonen gick vi in genom dörren in i världen av tyll, spets och silkesknappar. Jag var i himlen. Min dag hade kommit. När jag stod framför spegeln i vit klänning och i slöja kunde jag inget annat än tänka att det var ett otroligt mirakel att det var min egen spegelbild som mötte mig. En känslan av upprymdhet föll över mig där och då. Det som gjorde min dag ytterligare var alla de som strövade runt mig, valde ut klänningar, utmanade mig att tänka utanför boxen, bad mig pröva med slöja, utan slöja, utvärderade klänningarna och gav sin slutgiltiga röstning om det skulle vara sjöjungfrustil eller inte. Skratten och samtalen som pågick under klänningsbytena och under promenaderna från ställe till ställe gjorde mig oerhört glad och tacksam. Jag hittade inte klänningen men stor K men något annat fick jag med mig. En tanke. Jag ska inte bara få gifta mig med den mest underbara mannen på jorden, jag är även omringad av de mest fantastiska kvinnorna som man kan önska sig. Och det betyder allt. Det var helt klart den bästa dagen på länge och det var inte brudklänningarnas förtjänst. Det var mina änglars förtjänst. Jag var nog åtta när jag fick min första dagbok. Den var rosa och lila med ett sådant där lås i järn..Ni vet ett sådant där med små patetiska nycklar som nog mer var en symbolisk accessoar än något som skulle hålla snokande syskon borta. Jag minns hur den plastiga ytan kändes och hur doften återspeglade den. Hur fin dagboken än var så gjorde jag en så kallad klassiker och skrev ivrigt 'Hej dagboken' den första kvällen. De återstående 364 dagarna lyser ännu blanka och kritvita utan så mycket som ett blyertsdrag...
Jag gjorde dock comeback i tonåren och då blev orden för första gången en aktiv del av mitt liv. På vinden hemma i mitt barndomshem finns en hel Ikea-kasse med mina memoarer i dagboksformat. Jag var fjorton, femton, sexton - drömde om kärlek och om den dagen då jag inte längre skulle vara ensam. Det är läsning av ganska enkelspårig sort egentligen.. Jag skrev ner låttexter av Kent. Pärlor. Limmade in foton från mina dåtida äventyr. Foton som i dagens läge har bleknat snabbare än mammas foton från 70-talet, men som jag trots det idag kan beundra med stor fascination. Vilka kläder man hade på sig.. vilka frisyrer och vilket smink man förstörde sitt ansikte med. Det är en svunnen tid numera. Ord efter ord. Rad efter rad. År efter år. En svunnen tid som jag fångat i enkla meningar och ord. I gymnasiet hade jag dock svårt att få något förståeligt nedskrivet på pappret överhuvudtaget. Jag minns att jag skrev om en karaktär med krokiga tänder mitt i en midsommaråker. Orden svek mig och jag fick inte meningarna att bli som jag ville..med lite hjälp kom jag dock snart på rätt kurs igen. Orden har följt mig under en lång tid. Ibland ger ord en befrielse, ibland känner jag mig frustrerande begränsad av dessa små krumelurer vi kallar bokstäver. Idag tog jag ett steg i bokstävernas riktning och började en kurs i kreativt skrivande. Detta är nog det bästa jag gjort i höst, så här långt. Att skriva en bok finns ju på min bucketlist..så vi får se, kanske bjuder jag på en eller annan rad här senare i höst, vem vet. Han är här! Jag vill ropa ut och hoppa på gatan.. men så minns jag att jag är vuxen. En respektabel och sansad vuxen. Äsch.. ja struntade i det. Lite skuttande och dansande blev det på östra Helsingfors gator igår ändå. Jag fick återse min älskade fästman som är tillbaka i landet. En vecka stannar han. Det ska bli så fint att igen ha tid tillsammans. När du är borta saknar jag ditt leende och dina smilgropar. Din min när du sagt något lustigt och väntar på att jag ska skratta. Våra djupa diskussioner om allt från livet här på jorden till livet långt efter det att vi är borta. Du är en finaste gåvan jag någonsin fått och jag är så glad att du är hemma. På lördag ska vi på bröllop och jag tycker att det är så underbart att människor väljer att säga ja till varandra. Det finns något oerhört riskfyllt, men en risk värt att ta i de små orden som sägs vid altaret. Nästa lördag blir första dagen tillsammans för våra bekanta. Vi får ännu vänta lite.. 320 dagar är det tills vi säger ja till varandra och startar vårt gemensamma liv. Jag kan inte vänta. Just nu funderar vi på vad vi skall göra tillsammans vårt första år som gifta. Det blir minsann spännande. Flytta ihop. Dela vardagen. Men vem vet - kanske vi hinner med lite äventyr före det. Ännu frågar vi oss ännu vad, var och när. Vi har inte många svar än men i detta står vi tillsammans. Vi längtar efter att se varandra blomstra och att påverka världen på ett positivt sätt. Med våra enkla liv. Jag är så tacksam att jag hittade en sådan som han. Vi längtar inte efter medelsvensson-liv. Ingen av oss. Vi längtar efter något annat, något mer. Hur det ska se ut har vi ingen aning om men det får framtiden utvisa. Bra blir det. Nog med honom vid min sida. 320 dagar. Jag kan inte vänta. Tänk att ett samtal med en människa kan göra en sådan stor skillnad. Jag hade äran att ha ett sådant samtal igår eftermiddag. Där och då blev allt så klart för mig. Varför jag känt tomhet och förvirring inför framtiden. Det faktum att jag känt mig så borttappad och frågat mig själv tusen gånger.
Vad är det jag håller på med egentligen? Jag som alltid visst vart jag varit på väg. Alltid haft en klar och tydlig plan. Förra veckan stod jag framför insikten om att jag inte hade någon som helst aning vad jag ville eller vart jag var på väg. Vissa personer kan tycka att en sådan känsla är intressant och spännande. Inte jag. För mig finns ingen mera skrämmande känsla än just den. Ovissheten. Men lika plötsligt som känslan av ovisshet föll över mig förra veckan så inföll ett samtal som hjälpte mig att inse något oväntat: Att vara borttappad och att leva i ovisshet är bara så illa som jag tillåter mitt inre att intala mig. Jag insåg hur viktigt det är att våga erkänna att man känner sig borttappad ibland. Hur obehagligt det än är. Egentligen tror jag den insikten är klart nödvändig för att kunna ta nästa steg. Det är kanske till och med just i den känslan modet att ta nästa steg föds. Så nu har jag valt att ändra inställning.. It's a good feeling being lost in the right direction. Det kommer bli mitt mantra från och med nu. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|