December 2017 Det är en lördagskväll i början av december. Som volontär har vi just avslutat lördagsprogrammet för tonåringarna. Jag blir ombedd att åka hem tillsammans med de 35 tonåringar som skall skjutsas tillbaka till sin hemby. Jag stiger på det fulla lastbilsflaket och hinner inte längre än att någon tar ett desperat grepp om min arm. Flickan är kanske tretton eller fjorton år gammal. I Kambodja är det väldigt svårt att sätta ålder på både ung som gammal, men det är min gissning i alla fall. Hon och jag delar egentligen inget språk men jag ser på hennes ansikte att något är fel. Hon försöker kommunicera med mig och pekar på en längre pojke trettio centimeter bort. Han ser ut som att hans föräldrar inte är Kambodjaner, snarare från Malaysia eller Kina. Hon pekar och på något sätt inser jag att han gjort henne något illa. Han har slängt ur sig någon dum kommentar eller rört henne utan lov. Sådant där som tonåringar gör, även här. Hennes ansiktsuttryck skakar om mig och jag säger åt honom att låta henne vara i fred. Jag tar henne i min famn när lastbilen börjar röra på sig. Nu börjar den obekväma resan hem till tonåringarnas hemby. I min famn gråter flickan. Eftersom mina ord på Khmer är begränsade försöker jag visa henne med mitt kroppsspråk att hon är trygg och att ingen kan röra henne mer. Jag håller om henne hårt och försöker på samma gång hålla balansen på lastbilsflaket.
Det är en kväll med stjärnklar himmel och fullmånen lyser ovanför våra huvuden. Vi som försöker hålla oss upprätta på lastbilsflaket. Just där och då i min ilska gentemot pojken som sårat flickan jag håller om, så slår det mig verkligen att jag befinner mig i Sydostasien på ett lastbilsflak med 35 tonåringar. Jag vet att jag kommer att minnas detta för resten av mitt liv. Tonåringar från olika bakgrund, många som aldrig fått en kram där hemma, sådana som inte har någon framtidstro. Just då börjar raketerna ljudligt täcka himlen. De fyller himlen med röda, gröna, silvriga och blåa sken. Flickan snörvlar till och kikar upp försynt mot ljusen. Lastbilschauffören saktar in och stannar lastbilen så att vi kan beskåda det spektakel som utspelar sig framför våra ögon. Luften är varm och mörkret har lagt sig. Trots de smällande raketerna lägger det sig en tystnad över lastbilsflaket där vi alla står. Även de stökigaste tonåringarna kan inget annat än att beskåda himlen med förundran.. och i den stunden inser jag att vi just nu på denna del av jordklotet delar en speciell stund. En stund som på något sätt påminner oss om att mitt i allt kan något oväntat ske och binda samman människor av olika ålder, hudfärg och religion. Och vilket vacker stund sen.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|