Jag har haft många tankar kring mina svagheter under det senaste halvåret. Som jag berättat tidigare så har mitt liv länge handlat om att vara duktig. Att fatta de rätta besluten och att i allt vara tillräcklig och god. Ni kan tänka er att det var en chock för mig några år sedan när jag insåg att försöka så att hjärnan och hjärtat spricker, inte hjälper. Livet händer ändå.
För några år sedan hamnade jag plötsligt in i min vildaste mardröm. Bara sådär, från ingenstans så gick allt fel. Hela världen blev en okänd plats, helt annan än den jag tyckt mig växa upp i. Plötsligt kände jag inte igen landskapen och jag tappade bort mig i mörkret. Det var som att luften gått ur mig och att syret inte riktigt fanns att finnas någonstans. Jag tänkte tankar jag aldrig hade tänkt i mitt liv och jag vaknade varje morgon med att jag önskade att jag skulle vakna upp ur denna mardröm snart . För allt var fel. Verkligheten som väckte mig gav mig dock inga tröstande ord och viskningar om att det var över. Ett slag på käften var det enda jag fick. Detta var ingen illusion, detta var min verklighet. Jag frågade mig själv konstant vad jag hade gjort för fel? Jag kunde inte komma på ett enda svar på den frågan. Varför hände just detta mig? Men jag fick inga svar. Den ekande tystnaden omslöt mig. Himlen var också förvånansvärt tyst. Jag minns att jag tänkte Det är nog så här det är att bli vuxen. Vuxen, cynisk, sårad, skeptisk och realistisk. Med så många andra saker i mitt liv hade jag återigen fel. Det var bara en säsong i mitt liv. Jag ser tillbaka på denna tid av mitt liv som den mörkaste jag haft men jag inser att jag lärde mig att visa mig svag, och jag gavs överhuvudtaget inga andra val. Jag kunde inte vara tyst för det åt mig inifrån. Jag måste prata för att överleva. Konstigt nog hände intressanta saker när jag började dela mitt sårade och ångestfyllda hjärta. Det som att det var något som släppte. Andra personer började berätta om sina svårigheter och kamper. Jag lärde mig massor om livet, sorg och smärta i ljuset av andras berättelser. Sakta men säkert genom allt blev jag hel. Något magiskt händer när man delar det tyngsta och värsta. Tyngderna släpper. I alla fall för en stund och så blir man buren, om ens för några minuter. Redan det hjälper en lite på vägen. Vi behöver alla bli burna, men för att det ska ske behöver vi låta människor se hur vi egentligen har det. Vår sårbarhet kanske inte är vår största fiende, utan snarare den som hjälper oss att överleva och blomstra.
3 Kommentarer
Susanna
8/20/2016 10:42:37 am
Allt sker av en anledning och allt blir som det ska.
Svara
Nicolina
8/20/2016 06:51:14 pm
Ja du har så rätt. Det känns ju verkligen dock inte så i stunden men mirakulöst nog är det sant.
Svara
Lämna ett svar. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|