Dagen jag var rädd att aldrig skulle komma.
I höstas gick han ner på knä och friade. Man skulle kunna tänka sig att jag hade haft det på känn, efter två år tillsammans, men han överraskade mig totalt. Jag tycker i efterhand att jag borde sett det komma men jag tror att jag någonstans inte vågade hoppas på för mycket. Vi skulle fira vår två-årsdag (Okej, där är den första ledtråden) och vi hade bestämt att han skulle komma och plocka upp mig och så skulle vi gå på en drink. Vi hade bokat bord till kvällen så det väntade senare. Kvart före tre knackade det på dörren. Inte ens när han öppnade dörren och log lade jag märke till något som talade för att denna dagen var DAGEN. Jag hade målat läpparna röda så då han fick en kyss på kinden lämnade ett tydligt märke kvar av läppstift. Jag klädde på mig kängor, rock och hatt, tog min handväska och steg ut genom dörren. Höstluften slog emot oss då vi steg ut genom porten, det var tisdagen den t r e t t o n d e oktober. Vi småpratade och vandrade längs gatan in till stan. Tänk att det redan hade gått två år. Efter några kvarter frågade jag honom vart han ville gå på drinks. Hans svar chockerade mig en aning.. Jag vet nog vart vi är på väg, svarade han lugnt. Han slutar nog aldrig att förvåna mig, minns jag att jag tänkte. Jahaa. Med fjärilar i magen undrade jag om han hade valt Pueblo, Bronda eller kanske den lilla champangebaren på esplanaden. Jag uppskattar verkligen överraskningar så jag höll mig från att fråga något mer, tog honom förväntansfullt i handen och lät honom visa vägen. Vid bussparkeringen tog vi konstigt nog åt vänster och jag hann inte riktigt hänga med i svängarna. Plötsligt öppnar han en taxidörr åt mig och ber mig hoppa in. Jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken. Men..vi tar ju aldrig taxi. Jag steg förvirrad in och trodde att det hela var ett skämt medan han satte sig bredvid mig och lade en ögonbindel över mina ögon. Nejmen nu förstår jag inte.. Vad är det som händer ? (Men nej, inte heller här förstod jag vad som höll på att hända) Hundratals tankar hann snurra genom mitt huvud under den åtta minuter långa taxifärden. Jag försökte att hänga med åt vilka håll taxin svängde, men det var lönlöst. Utan syn var jag verkligen borttappad i vår relativt stora stad. Vart var vi på väg? Efter åkturen, som kändes som en evighet och som inte hade lett till någrasomhelst vettiga svar på mina frågor, hjälpte han mig ut ur taxin.. Ögonbindeln fick jag dock hålla på. Han betalde chauffören och drog iväg med mig på en promenad av stenar, trottoarkanter, doften av höstlöv och bilarnas sus. Jag visste varken ut eller in. Hade han ordnat en Picnic? Skulle vi ut med en båt? Var var vi? Plötsligt stannade han. Han menade att vi var framme. Ögonbindeln fick dock hållas på ännu en stund. Nu i efterhand inser jag att det var först då jag förstod. Han började sakta men säkert berätta åt mig en massa härliga saker. Att han är tacksam. Att han älskar mig och att han behöver mig. Han tog bort ögonbindeln och det tog flera minuter för mig att förstå var vi egentligen var. Klipporna. Havet. Träden. Vi var HÄR. Platsen där jag för första gången visste att Matthias var han, min blivande. Himlen hade visat mig honom tydligt och klart. Det var Han. Detta innan vi var tillsammans och jag trodde att jag hade blivit galen och såg syner. Två månader efter stunden vid havet så blev det han och jag. Tårarna började strömma ner för mitt ansikte när jag förstod. Han hade tagit mig hit till detta ställe för att fullborda det jag hade sett för min inre syn i augusti två år tidigare. Han gick ner på knä och jag kan i stunden inte förstå vad jag ser. Nicolina, jag behöver dig - vill du spendera resten av ditt liv med mig? Jag hulkade fram ett svar genom tårarna.. JA. För jag ville ju inget annat mer i hela världen.
2 Kommentarer
Du är mitt största mirakel.
Jag var tolv år när jag började fundera på dig. Jag visste ju förstås inte vem du var, trots att du spenderade somrarna i grannbyn. Man kan tycka att tolv är ungt och det är det har ni rätt i. Det gör det inte mindre sant för det. Det var redan då det började för mig, tankarna på kärleken. Jag hade bestämt mig redan då. För mig skulle kärlek vara på riktigt. Jag kunde inte förstå att kärlek ibland innebär spel, tidsfördriv eller rädsla för ensamhet. Det skulle jag dock komma att erfara senare i livet. I tonåren hade jag flera förälskelser men de resulterade sällan i några konkreta steg.. jag tror att någon del av mig redan då väntade på dig. Det betyder inte att jag inte blev otålig, jag blev oerhört otålig. Funderade om du var något jag hittat på och hoppats på som egentligen inte fanns. Kanske mitt kall var att leva ensam. R e s t e n a v m i t t l i v. Men mina vänner skrattade åt mig och sa att jag hade fel. Jag var inte så säker. Det skulle dock visa sig att de hade rätt. Efter ett kaotiskt år med ett sprucket förhållande som man kan se som den värsta (eller sist och slutligen den bästa) upplevelsen i mitt liv förstod jag mig inte på kärlek överhuvudtaget. Jag stirrade på par på gatorna - hur i hela hade de hittat varandra? Hur hade de fått kärleken att fungera!? Jag hade tusen frågor och inga svar. Undrade om jag någonsin skulle få bära en ring på min vänstra hand. Lite visste jag då att du var närmare än jag trodde. Plötsligt kom du in i mitt liv. Du vackra man. Mitt mirakel. Bara sådär var hela mitt liv annorlunda. Du som väntar där ute. Tappa inte hoppet. Lyssna på ditt hjärta. En dag är det din dag - då allt plötsligt är annorlunda. Mirakel sker fortfarande så vänta på ditt. Jag ska drömma mig bort en stund och påminna mig om var jag varit. Må gott så länge. Nicolina Selah = begrunda och tänk. Lyssna. Igår kväll funderade jag på om jag skulle stanna inne eller ta mig ut i sommarkvällen.. Jag tog på mig joggingskorna och sprang ut. Jag är så glad att jag gjorde det. Det är nästan magiskt hur hela min själ kommer till liv i naturen. Det är som att hela jag vaknar upp och får en förmåga att lyssnar på mina tankar på ett helt nytt sätt. Igår sprang jag ner till havet och satte mig på en klippa som betyder väldigt mycket för mig. Många vägskäl har uppenbarats och för mig här och viktiga val har blivit gjorda på denna plats. Här kommer jag till liv. Här ser jag klart. I naturen möter jag det gudomliga. Gud. Han viskar kärlek och pekar på hoppet inför min framtid. Jag tänkte på hur vi som människor har en tendens att dra oss från naturen och till och med gå så långt att vi förnekar vårt behov av att vara omgivna naturen. Jag finner ofta mig själv indragen i världen av sociala medier och allt det urbana som omger mig här. I suset och bruset av staden glömmer jag dock ofta bort mig själv. Jag tappar bort mina drömmar och min framtid blir suddig. I detta behöver jag påminna mig om att min oas bara är en enstaka kilometer bort. Om du inte ännu hittat din oas uppmuntrar jag dig att gå ut och finna din. Underbara saker händer nämligen när vi stannar upp och pausar, för då formas vår framtid. Selah. Stanna upp och tänk. Lyssna. Hur ser din oas ut? Nu ska jag äta mitt favoritmål om dagen, morgonmålet. Ha det gott så länge. Magkänslan jag haft om att jag skulle hamna i Kalifornien detta år förverkligades och i palmernas delstat spenderade jag tre underbara veckor. Det känns nästan som att jag fick ett extra liv där. Jag fick bo inneboende hos damen som hyr ut ett rum åt Matthias så jag fick på nära håll se hur ett amerikanskt liv kan se ut.. Det är ju det som är det bästa med att resa, att få se kulturen på riktigt nära håll.
Jag har själv bott i Sydney, Australien två varv, sammanlagt i ett och ett halvt års tid. Många saker med Kalifornien kändes därför inte obekanta alls. Det kändes snarare som att komma hem. Strandkulturen med surfarna, longboard-åkarna, och deras lugna inställning till livet är jag väl bekant med från förr. Chill out. Relax. Vi har mycket att lära oss av kalifornierna när det kommer till att ta det lugnt. Att slänga på sig en strandklänning, gå ner till havet och fundera på livet och sätta tårna i sanden borde man göra oftare.. och inte bara på semestern. På vintern kanske detta ser lite annorlunda ut men det är upp till tolkning för var och en. Utmaningen jag tar med mig hem är att göra vilan till en livsstil. Nu skall jag ut på promenad med min mamma. Må gott så länge Kalifornien.
Redan vid nyår hade jag en underlig magkänsla som sa att detta skulle bli året då jag besökte Kalifornien. Lite visste jag då. Det enda vi visste var att han skulle söka efter praktikplatser till sommaren. Många olika platser fanns på vår radar.. Kambodja, Hong Kong, Rom, New York, Geneve och ett flertal andra. Vi spekulerade och funderade. Drömde oss bort. Hans inre övertygelse om att han skulle iväg växte och även hos mig.. Vi undrade bara vart. Vi hoppades, längtade, bad och väntade. Han skulle nämligen ganska snabbt behöva veta vad han skulle säga till sin chef om sommarens jobb. Vi hoppades, längtade, bad och väntade ytterligare. Matthias gick igenom 100 nätsidor med praktikplatser till. Väntade på ett e-mail, ett telefonsamtal, en röksignal eller ett fax.. Men dagen kom då Matthias skulle ringa sin chef. Han tackade nej till sommarjobbet. I tro. På fredag sa Matthias upp sitt jobb. Måndagen därpå fick han telefonsamtalet. Telefonsamtalet som skulle öppna den otroliga dörren till USA, Kalifornien och San Diego. Den otroliga taimingen gör mig ännu mållös. Efter de senaste tre veckorna i paradiset känner jag mig ännu omtumlad över att hans dröm blev sann. Där är han nu..och lever drömmen. Jag själv fick glädjen att besöka honom i hans vackra nya hem och där påmindes jag varje dag om hur viktigt det är att lyssna till den där lilla (ibland nästan viskande) inre rösten. Stanna upp och lyssna. Ta den på allvar och våga ta ett steg i tro. Framtiden bara väntar efter att få göra dig förvånad. Nu blir det dags att ta sig an en ny dag. Kanske detta är en dag då jag blir förvånad. Må gott så länge. Nicolina Jag är i en speciell fas i mitt liv just nu.. när min bäst vän och fästman flytt Finland för att bo i Kalifornien i ett halvt år. 9120 kilometer bort. Det är inte första gången vi har distansförhållande. När vi varit tillsammans ett år åkte han på utbyte i Kanada. Jag tänkte kanske inte att vi skulle behöva göra det ännu en andra gång men när han kom med idén i november stod jag mellan två svar. Det är bara det att jag har en viktig princip i mitt liv. En av mina viktigaste värderingar, att säga ja åt vad livet erbjuder, så jag kunde inte annat än glädjas med honom. (Jag åkte även själv utomlands under mitt tidigare förhållande och jag vet känslan av att det är något som man bara måste göra) 15 juni åkte han. Folk frågar hur jag klarar av det och tittar med stora ögon när jag berättar var han är.. jag blir snarare förvånad av att de förvånas. Det är ju en av de viktigaste sakerna. Att stötta varandra. Att släppa taget. Att låta den andra leva sin dröm. Så ser kärleken ut i min värld. Det tar inget bort från mig. Det tar inget bort från oss. Min erfarenhet från förra gången var den att vi snarare kom varandra närmare och våra drömmar växte på distans. Jag är rätt säker på att detta halvår kommer ge samma resultat. 9120 kilometer kan faktiskt komma att vara det är den bästa investeringen i vårt förhållande. En dörr till vår framtid. Vår framtid. Nu skall jag återgå till att tvätta kläder och dricka en kopp kaffe. Må gott så länge. ps. Kanske det finns andra där ute som är i distansförhållande just nu eller funderar på att ha det.. Håll ut - det varar inte förevigt. Om tankar blir överväldigande, hör av er. Tankarna surrar och John Blund är nog på Kanarieöarna just nu. Klockan tickar.. och jag försöker somna. Jag försöker verkligen. Jag stirrar på klockan kl. 5.03, kl. 6.12 och kl. 7.26. Jag har aldrig problem att sova annars. Jag menar ALDRIG. Jag har skrattat åt folk som talar om att räkna får.. men denna natt var natten då jag för första gången räknade får. Ett får, två får..tre får. Men nej, det fungerade ju inte. Jag gav upp och jag vet inte vad som hände. Men det ligger något i att ge upp.. inspirationen kom plötsligt från ingenstans och i timmar drömde och planerade jag mitt kommande halvår. Utöver att jag signade upp för TWB (Teachers without boarders) räckte energin inne på småtimmarna långt och resulterade i en slutlig lista.. med utmaningar jag ska ta mig an i höst. Insomnian hade något att säga mig. Hur ser din lista ut? (Varning! Jag kommer att kolla upp med er i december hur det gått - då jag även grillar mig själv.)
Må gott så länge. Nicolina Hej, så det är jag som är Nicolina Elna Maria - vilket ju knappats en smärre chock eftersom bloggen heter just så. Så.. grejen är den att jag har bloggat förut. Jag hade en projektblogg med min fina Daniela (2012-2013) och någon av er kanske känner igen vår pseydonym Neonsystrarna. Egentligen är det redan i två år som jag har funderat fram och tillbaka på om jag borde starta igen. Många dagar har det slutliga svaret på den frågan varit Nej. Men här är jag. Jag satt och åt frukost och bestämde mig.. det är dags att börja skriva igen. Så här är jag. Jag kommer att skriva i tre olika kategorier Livet, Project Globe och Save the Date. Varför kommer ni säkert att förstå så småningom. Jag kommer att skriva om mitt liv ur det enda perspektiv som jag har, nämligen mitt - men kommer att se fram emot att få vidga det tillsammans med er. Jag ser fram emot att höra från er och att kanske göra mig några nya bekantskaper under vägen (Det är ju det vackraste resultatet av bloggandet ändå). Hoppas ni får en fin dag! Jag ska fortsätta att fila på min sida mitt i min jetlag och tvätta kläder. Må gott så länge. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|