Jag är en sådan som är oerhört fascinerad av livsberättelser och biografier. Tänk att bakom varje ansikte så gömmer det sig tankar, tvivel, en personlighet, erfarenheter och utmaningar. Alla bär på en enskilt unik berättelse som inte kan sammanfattas i korthet. I dessa tider när jag snart skall gifta mig funderar jag väldigt mycket på livet. Det som har varit och det som komma skall. Jag kommer inte från att bli berörd när jag tänker på allt jag har fått vara med om så här långt och alla underbara människor jag fått mött och känna. Dessa tre damer har jag en väldigt speciell relation till och vi går långt tillbaka..mina brudtärnor. Daniela och jag har egentligen varit bekanta sedan vi sjöng i samma barnkör när i var 9 respektive 6 år gamla. Eller vi snarare gol i takt. Det har vi fortsatt med senare men det var nog först i sena tonåren som vi började umgås på riktigt. Musiken hade vi ju haft gemensamt sedan långt tillbaka. Men det visade sig sen att vi även delade andra saker; tron, smak på killar och ett hjärta för unga människor. Vi har under de senaste åren inte bara fortsatt att spela och sjunga tillsammans men vi gick även in i ett kreativt samarbete, Neonsystrarna. Där vi fotograferade och intervjuade människor. Sommaren 2013 åkte vi på Interrail och upptäckte stora delar av Europa tillsammans. Danmark, Tyskland, Beligien, Italien, Frankrike, Schweiz och Norge. Mitt bästa minne av den resan var nog middagen vi hade på en balkong med fyra amerikaner vi träffat på vägen. Pasta och rött vin till en italiensk solnedgång i kombination med fina samtal. Magi hände verkligen Under den resan. Cecilia - Jag minns hur Cessi och jag satt i hennes källare i Esbo, vi måste ha varit femton eller sexton år gamla. Vi lyssnade på musik via hennes pappas stora ljudsystem och plötsligt från ingenstans slängde hon ur sig att hon minsann skulle flytta till Australien när hon blev vuxen. Jag minns hur jag hajade till och drog andan. Den platsen som var så långt borta. Vilken exotisk tanke. Lite visste jag att åtta år senare skulle vi båda ha bott där i varsin vända. Det är nog en av de mest inspirerande minnena från mina unga år. Att sen inse att drömmar kan och blir sanna, ja inget annat vinner över det. jag är så tacksam över att hon lärt mig det! Numera bor jag och Cessi två minuter ifrån varandra och tur det. Denna kvinna är så nära en syster man kan ha. Elisabeth - När jag flyttade till Australien (2010) åkte jag helt ensam, utan att känna en levande själ och snart hittade jag en själsfrände i Elisabeth. Vi tog många långa promenader, solade, handlade mat i Coles, drack Chai-latte, drömde och studerade. I en utbyteskultur slängs det ut många fraser och ord.. (det vet ni som varit på utbyte) hon var en av de få som menade och höll sitt ord. Jag lärde henne att tycka om sushi och hon lärde mig hur man drömmer helt konkret. Båda våra väggar blev fyllda av drömkollage, med en tydlig dröm inför framtiden. Fem år senare är vi ännu goda vänner och ses regelbundet trots att hon bor i Stockholm. Det är härligt att vissa vänner verkligen kommer för att stanna och en sådan är hon, Elisabeth. "Many people will walk in and out of your life, but only true friends will leave footprints in your heart" - Eleanor Roosevelt
0 Kommentarer
Jag har tänkt på denna dag många gånger. Troligtvis är det huvudsakligen de många amerikanska filmernas fel men jag har inte undkommit epidemin. Den dagen jag kommer gå in i en värld av vitt tyll och prova den första brudklänningen. Jag har under de senaste veckorna gått och kikat i skyltfönstren, och en gång gick jag till och med in och kände på tygerna. Men jag kunde inte ens tänka tanken att börja att prova, för de var ju inte här ännu. Mina älskade systrar.
I fredags kom de flygande från Stockholm och tågluffande från Österbotten. Min Helsingforssyster gick två minuter till fots. De var äntligen här. Nu var det dags. Att gå vidare från stadiet av att kika genom skyltfönstrena, för att försöka få syn på den rätta. Det är ju ett faktum att det att det är snäppet enklare att veta om man funnit den rätta om man faktiskt går in och prövar. På lördagsmorgonen gick vi in genom dörren in i världen av tyll, spets och silkesknappar. Jag var i himlen. Min dag hade kommit. När jag stod framför spegeln i vit klänning och i slöja kunde jag inget annat än tänka att det var ett otroligt mirakel att det var min egen spegelbild som mötte mig. En känslan av upprymdhet föll över mig där och då. Det som gjorde min dag ytterligare var alla de som strövade runt mig, valde ut klänningar, utmanade mig att tänka utanför boxen, bad mig pröva med slöja, utan slöja, utvärderade klänningarna och gav sin slutgiltiga röstning om det skulle vara sjöjungfrustil eller inte. Skratten och samtalen som pågick under klänningsbytena och under promenaderna från ställe till ställe gjorde mig oerhört glad och tacksam. Jag hittade inte klänningen men stor K men något annat fick jag med mig. En tanke. Jag ska inte bara få gifta mig med den mest underbara mannen på jorden, jag är även omringad av de mest fantastiska kvinnorna som man kan önska sig. Och det betyder allt. Det var helt klart den bästa dagen på länge och det var inte brudklänningarnas förtjänst. Det var mina änglars förtjänst. Jag var nog åtta när jag fick min första dagbok. Den var rosa och lila med ett sådant där lås i järn..Ni vet ett sådant där med små patetiska nycklar som nog mer var en symbolisk accessoar än något som skulle hålla snokande syskon borta. Jag minns hur den plastiga ytan kändes och hur doften återspeglade den. Hur fin dagboken än var så gjorde jag en så kallad klassiker och skrev ivrigt 'Hej dagboken' den första kvällen. De återstående 364 dagarna lyser ännu blanka och kritvita utan så mycket som ett blyertsdrag...
Jag gjorde dock comeback i tonåren och då blev orden för första gången en aktiv del av mitt liv. På vinden hemma i mitt barndomshem finns en hel Ikea-kasse med mina memoarer i dagboksformat. Jag var fjorton, femton, sexton - drömde om kärlek och om den dagen då jag inte längre skulle vara ensam. Det är läsning av ganska enkelspårig sort egentligen.. Jag skrev ner låttexter av Kent. Pärlor. Limmade in foton från mina dåtida äventyr. Foton som i dagens läge har bleknat snabbare än mammas foton från 70-talet, men som jag trots det idag kan beundra med stor fascination. Vilka kläder man hade på sig.. vilka frisyrer och vilket smink man förstörde sitt ansikte med. Det är en svunnen tid numera. Ord efter ord. Rad efter rad. År efter år. En svunnen tid som jag fångat i enkla meningar och ord. I gymnasiet hade jag dock svårt att få något förståeligt nedskrivet på pappret överhuvudtaget. Jag minns att jag skrev om en karaktär med krokiga tänder mitt i en midsommaråker. Orden svek mig och jag fick inte meningarna att bli som jag ville..med lite hjälp kom jag dock snart på rätt kurs igen. Orden har följt mig under en lång tid. Ibland ger ord en befrielse, ibland känner jag mig frustrerande begränsad av dessa små krumelurer vi kallar bokstäver. Idag tog jag ett steg i bokstävernas riktning och började en kurs i kreativt skrivande. Detta är nog det bästa jag gjort i höst, så här långt. Att skriva en bok finns ju på min bucketlist..så vi får se, kanske bjuder jag på en eller annan rad här senare i höst, vem vet. Han är här! Jag vill ropa ut och hoppa på gatan.. men så minns jag att jag är vuxen. En respektabel och sansad vuxen. Äsch.. ja struntade i det. Lite skuttande och dansande blev det på östra Helsingfors gator igår ändå. Jag fick återse min älskade fästman som är tillbaka i landet. En vecka stannar han. Det ska bli så fint att igen ha tid tillsammans. När du är borta saknar jag ditt leende och dina smilgropar. Din min när du sagt något lustigt och väntar på att jag ska skratta. Våra djupa diskussioner om allt från livet här på jorden till livet långt efter det att vi är borta. Du är en finaste gåvan jag någonsin fått och jag är så glad att du är hemma. På lördag ska vi på bröllop och jag tycker att det är så underbart att människor väljer att säga ja till varandra. Det finns något oerhört riskfyllt, men en risk värt att ta i de små orden som sägs vid altaret. Nästa lördag blir första dagen tillsammans för våra bekanta. Vi får ännu vänta lite.. 320 dagar är det tills vi säger ja till varandra och startar vårt gemensamma liv. Jag kan inte vänta. Just nu funderar vi på vad vi skall göra tillsammans vårt första år som gifta. Det blir minsann spännande. Flytta ihop. Dela vardagen. Men vem vet - kanske vi hinner med lite äventyr före det. Ännu frågar vi oss ännu vad, var och när. Vi har inte många svar än men i detta står vi tillsammans. Vi längtar efter att se varandra blomstra och att påverka världen på ett positivt sätt. Med våra enkla liv. Jag är så tacksam att jag hittade en sådan som han. Vi längtar inte efter medelsvensson-liv. Ingen av oss. Vi längtar efter något annat, något mer. Hur det ska se ut har vi ingen aning om men det får framtiden utvisa. Bra blir det. Nog med honom vid min sida. 320 dagar. Jag kan inte vänta. Tänk att ett samtal med en människa kan göra en sådan stor skillnad. Jag hade äran att ha ett sådant samtal igår eftermiddag. Där och då blev allt så klart för mig. Varför jag känt tomhet och förvirring inför framtiden. Det faktum att jag känt mig så borttappad och frågat mig själv tusen gånger.
Vad är det jag håller på med egentligen? Jag som alltid visst vart jag varit på väg. Alltid haft en klar och tydlig plan. Förra veckan stod jag framför insikten om att jag inte hade någon som helst aning vad jag ville eller vart jag var på väg. Vissa personer kan tycka att en sådan känsla är intressant och spännande. Inte jag. För mig finns ingen mera skrämmande känsla än just den. Ovissheten. Men lika plötsligt som känslan av ovisshet föll över mig förra veckan så inföll ett samtal som hjälpte mig att inse något oväntat: Att vara borttappad och att leva i ovisshet är bara så illa som jag tillåter mitt inre att intala mig. Jag insåg hur viktigt det är att våga erkänna att man känner sig borttappad ibland. Hur obehagligt det än är. Egentligen tror jag den insikten är klart nödvändig för att kunna ta nästa steg. Det är kanske till och med just i den känslan modet att ta nästa steg föds. Så nu har jag valt att ändra inställning.. It's a good feeling being lost in the right direction. Det kommer bli mitt mantra från och med nu. Doften av kaffe sträcker sig ända ut på gatan.. Jag sneddar över gatan och där är det. Min oas.
Det jag älskar med Helsingfors är passionen för kaffe som man stöter på i vartannat hörn. Vi är ju ett folk som dricker oerhört mycket kaffe. Och jag själv är inte sämre. I Usa är take away kaffet kung men då känner man ju knappt hur det smakar. Man sväper i sig kaffet i närmaste korsning och försöker att inte bränna tungan eller spilla ner kläderna till oigenkännlighet. En sak blev klar för mig, det är inte så jag dricker mitt kaffe. Jag dricker det helst en liten bit från stan - i ett tjugokvadrats litet café där jag får vara ifred. När jag väl satt mig ner med min cappuccino händer något..alla tankar som jagat mig under dagen försvinner. Det är som att kaffeklunkarna på något magiskt sätt raderar ut alla misslyckanden, komplexa diskussioner och oro. Det blir alldeles tyst. Idag är det Good life coffee i Kallio som gäller - en annan dag är det en annan plats, de har ändå samma inverkan. Kaffet smakar underbart fyllt av aromer och där finner jag mig själv på min favoritplats på jorden - min andningspaus. En perfekt plats att drömma sig bort på. Jag går och grubblar en hel del nu på framtiden och vad mitt och vårt nästa steg är. Paradoxala känslor fyller mig eftersom det jag känner både är spänning och fasa. Jag har så länge i mitt liv önskat att få göra en skillnad, göra världen till en lite bättre plats. På något sätt hoppas jag ju att det är det som jag redan gör, men kan ibland bli fundersam över mitt liv som kretsar kring viktiga/banala saker - beroende på hur man ser det. Jobb, att prestera bra resultat, vad jag skall äta, vart jag ska resa, vad jag ska göra på fredag kväll, vilka kläder jag ska köpa till näst, vilken bild jag ska instagramma.. I vissa stunder känns detta oerhört viktigt och meningsfullt men sen nästa stund känns detta så tomt. Meningslöst och tomt.
Livet måste väl handla om mer än detta? Den tanken slår mig ofta..och jag vet inte vad som ska råda bot på den. Hur mycket jag än skulle vilja så släpper den tanken mig inte. Jag vet inte om min längtan efter något mer är en illusion med för höga förväntningar eller om det är mitt hjärta som förbereder mig för nästa episod. Jag antar att framtiden kommer att visa vilkendera sanning jag väljer att tro på.. Jag har haft många tankar kring mina svagheter under det senaste halvåret. Som jag berättat tidigare så har mitt liv länge handlat om att vara duktig. Att fatta de rätta besluten och att i allt vara tillräcklig och god. Ni kan tänka er att det var en chock för mig några år sedan när jag insåg att försöka så att hjärnan och hjärtat spricker, inte hjälper. Livet händer ändå.
För några år sedan hamnade jag plötsligt in i min vildaste mardröm. Bara sådär, från ingenstans så gick allt fel. Hela världen blev en okänd plats, helt annan än den jag tyckt mig växa upp i. Plötsligt kände jag inte igen landskapen och jag tappade bort mig i mörkret. Det var som att luften gått ur mig och att syret inte riktigt fanns att finnas någonstans. Jag tänkte tankar jag aldrig hade tänkt i mitt liv och jag vaknade varje morgon med att jag önskade att jag skulle vakna upp ur denna mardröm snart . För allt var fel. Verkligheten som väckte mig gav mig dock inga tröstande ord och viskningar om att det var över. Ett slag på käften var det enda jag fick. Detta var ingen illusion, detta var min verklighet. Jag frågade mig själv konstant vad jag hade gjort för fel? Jag kunde inte komma på ett enda svar på den frågan. Varför hände just detta mig? Men jag fick inga svar. Den ekande tystnaden omslöt mig. Himlen var också förvånansvärt tyst. Jag minns att jag tänkte Det är nog så här det är att bli vuxen. Vuxen, cynisk, sårad, skeptisk och realistisk. Med så många andra saker i mitt liv hade jag återigen fel. Det var bara en säsong i mitt liv. Jag ser tillbaka på denna tid av mitt liv som den mörkaste jag haft men jag inser att jag lärde mig att visa mig svag, och jag gavs överhuvudtaget inga andra val. Jag kunde inte vara tyst för det åt mig inifrån. Jag måste prata för att överleva. Konstigt nog hände intressanta saker när jag började dela mitt sårade och ångestfyllda hjärta. Det som att det var något som släppte. Andra personer började berätta om sina svårigheter och kamper. Jag lärde mig massor om livet, sorg och smärta i ljuset av andras berättelser. Sakta men säkert genom allt blev jag hel. Något magiskt händer när man delar det tyngsta och värsta. Tyngderna släpper. I alla fall för en stund och så blir man buren, om ens för några minuter. Redan det hjälper en lite på vägen. Vi behöver alla bli burna, men för att det ska ske behöver vi låta människor se hur vi egentligen har det. Vår sårbarhet kanske inte är vår största fiende, utan snarare den som hjälper oss att överleva och blomstra. Det var med skräckblandad förtjusning som jag steg på flyget i Vasa fjortonde januari. Det var trettio minusgrader och jag längtade till värmen. Jag skulle snart komma att uppleva en temperaturskillnad på sextio grader på ett dygn. Med hela mitt liv i en kappsäck tog jag farväl av min familj, mitt hemland och en del av mig själv..jag visste att detta var något jag måste göra. Tiden hade kommit för att lämna tryggheten bakom mig och att stiga in i det okända.. Jag var 21 år gammal när jag flyttade till andra sidan jorden, Australien. Jag var en väldigt nöjd flicka med vanliga ambitioner. Jag ville gifta mig, skaffa barn och köpa ett rött hus med vita knutar. Jag trodde jag hade det mesta på koll och att jag hade en bra inblick i livet. Jag skulle snart inse hur fel jag hade. Denna flytt kom att ändra hela mitt liv och mig som person. Jag hade underbara stunder i Australien men även tyngre perioder. Känslan av att jag kan har dock stannat med mig sedan mina år utomlands. Jag vet att jag är kapabel flytta till andra sidan världen och hitta vänner, mening och lycka. Det är en rätt orolig insikt. Ännu idag kan jag tänka att ingen känsla går upp emot den som jag hade när jag satte mig på flygplanet till det okända. Det finns inget mer skrämmande och fantastiskt. Efter min tid har jag fortsatt att förundrats över att drömmar går i uppfyllelse. Jag minns ännu hur jag satt med min älskade Cecilia i en källare i Esbo då vi var 15 år gamla och pratade om framtiden. Hon sade att hon skulle vilja åka till Australien när hon blev äldre. Wow, tänkte jag då. Lite visste vi att redan sex år sedan skulle vi båda bott i Australien en längre tid. Ibland är det enda som står mellan dig och dina drömmar, tid. Låt tiden gå och när dörren öppnas - spring igenom den. Att bo utomlands gav mig inspiration, väckte min nyfikenhet och gav mig en större inblick i hur världen fungerar. I samma väva fann jag också mig själv. Jag uppmuntrar hejvilt alla som ens vill åka ut en stund, res inte bara. Välj att leva och bo i en annan kultur för en tid. Tro mig. Du kommer inte vara den samme mer. Ännu idag vill jag gifta mig, skaffa barn och kanske en dag ha ett hus med röda knutar. Men ändå är jag annorlunda. Jag är mer belevad, ödmjuk inför olikheter och framförallt viss om att världen alltid är öppen för nya äventyr. Om du är en själ som just nu funderar på att ta det där steget. Ta det. Tänkt inte om eller hur eller vad. Gör det bara. Hör sedan av dig till mig om ett år om du har en fruktanvärd utomlandsvistelse. Isåfall lovar jag att jag ska äta upp mina ord. Risken finns, men jag skulle säga att den är liten, ja kanske rent ut sagt minimal. Jag har aldrig varit riktigt bra på att möta negativa känslor och upplevelser. Speciellt inte mina egna. Länge har mitt liv gått ut på att undvika gräl, människor som får mig att känna mig obekväm och konflikter över huvudtaget. Jag får magont av att bara tänka på begreppet konflikt. Min hela inre värld har krävt ett sansat beteende från mig själv och en kunskap om när jag skall hålla mina känslor inne. För i min värld kan inget vara värre än en konflikt.
Så jag känner, men jag är tyst. Jag reagerar, men ingenting kommer ur min mun. Det är som att en röst säger åt mig att jag inte har rätt att känna något eller att säga till. Så jag kapitulerar och låter känslan gnaga i mitt inre. Jag låter den sakta äta mig upp inifrån. Förra veckan hände det jag fasar mest. Jag hamnade nämligen in i en konflikt. Och med en riktigt god vän dessutom. Det var inte vackert, men där och då insåg jag något. Hur jag under hela mitt liv förstorat konfliktens roll och aldrig förstått värdet och magin av att tillåta orden att spottas ut och munnarna att huggas. I min värld har vänskap och kärlek eliminerats och suddats ut efter en konflikt. Efter en konflikt är allt förstört, men då inser att det inte är en speciellt sund relation jag har haft till det hela. Det är som är underligt men konflikter är ju det att om man efter allt spottande och munhuggande sedan lyssnar till varandra, vågar se situationen från den andres perspektiv framom sitt eget och till sist kan be om förlåtelse, så betyder en konflikt inte att en vänskap plötsligt är borta. Det betyder att en vänskap skapas och omformas - på nytt och på nytt. På ett sätt känns det som att jag just lärt mig matematik på en fem-årings nivå och jag tror inte riktigt jag är redo att ta provet än, men i alla fall har jag kommit lite närmare sanningen och lite längre ifrån min tvistade relation till..vågar jag säga det? Jodå, konflikter. |
FörfattareEn själ som ibland tror sig vara framme och emellanåt inte alls. Arkiv
April 2018
Kategorier
Alla
|